LÅNGFREDAG OCH EN REDOGÖRELSE FÖR KORSFÄSTELSEN
28. 4. 2000
Ortodoxa kalendern: Långfredagen
Min Herre, min uppståndelse,
min välsignelse.
Jag saknar ingenting i din heliga närvaro,
Herre, du öppnar din mun
för att tala med mig
och ljus översvämmar mig från din mun.
Se, min liturgi, min litania, vishetens ljus
står inför mig.
Idag är det åter den dag
då oskyldigt blod
göts för min skull,
och medan Satan spottar ut sitt gift
på ditt heliga namn
kommer jag till dig för att trösta dig
och tillbe dig.
O, Guds Lamm, du har inte
störtat dina gisslare,
inte heller befallt dem att lägga gisslet åt sidan
du har inte öppnat din mun för att vädja:
”Jag är uttröttat av slagen ni ger mig,”
utan du har förblivit tyst inför dina plågare.
Ty ditt Hjärta glödde av lidande.
Du förblev tyst.
Du förblev tyst för att
inte försvåra det för dina änglar
som redan var plågade.
Mina vänner och Mina följeslagare ryggade tillbaka inför Mina sår, och till och med de käraste vännerna höll sig på avstånd…
De hade övergivit Mig …
De var inte där ens för att göra Mina steg stadiga och hindra Mig från att falla, medan Jag bar Mitt kors. Mitt Hjärta bultade och Mina krafter svek Mig. Mina ögons ljus blev svagare, medan våldsmän slog Mig, de gormade, det var deras sätt att tala, med svärd på sina läppar, och Mitt Hjärta våndades inom Mig. Jag kunde ha bett änglarna att ge Mig vingar som en duva för att flyga iväg och finna vila och en tillflykt från smädelsernas storm, men Jag hade svarat ja när Min Fader kallade Mig.
Din Fader hörde din vädjan och
friköpte dig och gav dig sin frid,
långt från åtalet mot dig.
Lögnaktiga vittnen hade bestämt sig för sin ståndpunkt,
ändå grät du när de var sjuka och döende.
Liksom en som sörjer sin moder
grät du över dem.
Skam och vanära bekymrade du dig inte för,
inför korset,
men inför dina plågoandar
ropade du ännu en gång till Fadern:
’Eli, Eli, Lama sabachtami?’
Men Faderns uppmärksamhet var vänd mot oss,
han såg hela människosläktet och hade medlidande med oss …
så ännu en gång nekade din Fader
vad dina läppar enträget bad honom om
liksom han hade nekat dig vad du bönföll om i Getsemane.
Jahve hade lutat sig ner från sin helgedoms höjder och när Han såg ner på jorden hörde Han de fångnas suckande, och för att befria dem som var dömda att dö,
offrade Hans sin enfödde Son …
Ja, min Fader gav mig verkligen till er alla som en gåva för er återlösning och även med hela min vilja också.
Ändå, du den Helige, du som är en
i Fadern och Fadern är en i dig,
för min skull föredrog du att
på korset bli föremål för förakt
från de omkringstående
och ditt folks gyckel.
I AKRA TAPINOSI[1]
”Låt Jahve rädda honom,” sade de. ”Om Jahve är hans vän, låt honom rädda honom!” Men Jag hörde ingenting, som om Jag var döv, som om Jag var stum, och Jag sade inte ett ord. Jag var lik en som inte hör och hade därför inte något skärpt svar att komma med ♡. Min kraft rann ur mig, ljuset hade lämnat mina ögon.
O, Herre, när vi snubblar
är din mäktiga hand där för att rädda oss.
Men på din väg till korsfästelsen,
när du snubblade, samlades hopen och jublade, de samlades runt omkring dig.
Främlingar som du aldrig känt slet oupphörligt i dig åt olika håll.
När du föll första gången omringade de dig
och gnisslade tänder mot dig
och trodde att du redan hade givit upp andan
och inte skulle nå fram till korsfästelsen.
Jorden darrade och skalv, bergens grundvalar skakade.
”Jag skall inte bryta mitt förbund.
Jag skall inte ta tillbaka mitt givna ord.
Jag har svurit vid min helighet
en gång för alla … min ätt
skall leva för alltid.”
Sedan gav den Smorde upp andan…
Det finns en Flod[2] vars flöden
helgar den Allrahögstes boning[3]
Och när Gud är i staden[4] kan den inte falla. Nu, i denna tid av kris, när djävulen samlat all sin onda makt mot er och öser ut sitt förakt över de ädelt födda, ropar Jag i Min tur till Mina utvalda, eftersom det var Min avsikt att fortsätta att utbreda Min Kyrka och låta den göra framsteg. För att föra många av Mina barn till härlighet inom Kyrkan tycktes det Mig rätt att gå igenom lidanden och bli prototypen för dem som skulle följa efter Mig i framtiden och bli ben av Mina ben, kött av Mitt kött och fortsätta att sona för sina bröder och systrar.
Jag har aldrig upphört att utse profeter och leda dem på sanningens väg för Min frälsningsplans skull. Jag leder dem att fullfölja sina ädla löften som stigit upp på deras läppar vid vårt gudomliga, kärleksfyllda möte. När de i sin stora kärlek till Mig och i sin ädla övertygelse gav sin tillåtelse att bli engagerade för Min frälsningsplan, steg Jag fram, och med Min kungliga spira märkte Jag dem med samma tecken som Jag själv var märkt med för att de skulle likna Mig och för att Jag skulle förändra dem till likhet med Mig. ♡