LÅNGFREDAG
17 april 1987
Vid slutet av den Heliga mässan på långfredagen delade prästen ut blommorna som täckte Jesu grav. Han gav stora knippor till folk. Jag fick bara tre blommor i min hand; Jag tog det som ett tecken från Gud, som en påminnelse om de svårigheter jag hade att förstå Den Heliga Treenigheten.
Två dagar gick då jag inte skrev, vilket jag saknade mycket, eftersom jag skriver som i meditation och har kontakt med Gud och känner Honom mycket starkt.
Min Gud, det är länge sedan!
Hur länge?
Två dagar!
Två dagar Vassula? Och Jag, som väntade i år på dig, vad skall Jag säga då?
Jag saknar ord, Jesus; jag är ledsen över att ha sårat Dig. Förlåt mig.
Kom, Jag förlåter dig. Allt Jag önskar av Mina älskade själar är att de skall låta Mig gripa deras hjärtan för bara några minuter och låta Mig fylla dem med Min överflödande Kärlek 
Jesus sade detta med sådan ömhet och kärlek.
Varje gång Gud kommer till mig för att ge mig ett viktigt längre budskap, så anfalls jag av djävulen eller hans anhängare. Jag känner honom inte fysiskt, och det enda sätt han tillåts uppenbara sig på i denna vägledning är skriftligt. På det sättet förolämpar han mig och förbannar mig. Eftersom Gud har lärt mig skillnaden och att känna igen hans ord, så brukar jag hindra honom från att ens skriva färdigt ordet, vilket gör honom rasande. Om jag inte märker det så hindrar Gud min hand så att jag inte kan skriva. De där anfallen är alltid starkare just när jag skall skriva ner Guds viktiga budskap. Nu kan jag mönstret, så jag ger inte upp även om det känns hopplöst ibland.