Nästa dag återvände min ängel. Jag talade med honom i stor glädje i timtal. Han återvände också nästa dag, men till min stora förvåning hade han nu med sig änglaskaror från olika körer. Jag kände att himlens portar plötsligt stod på vid gavel eftersom jag lätt kunde uppfatta den väldiga rörelsen av änglar ovanifrån. De verkade alla vara uppspelta och glada, förväntansfulla. De gladde sig på ett särskilt sätt, och jag förstod att det var fest i himlen och att de firade något. Sedan sjöng alla änglarna med en röst: ”En stor glädje stundar!” Jag förstod att vilken händelse det än var, så berörde den mig direkt. Förgäves försökte jag gissa vad det betydde. Denna kör sjöngs hela dagen, med samma ord och med bara några minuters tystnad mellan körsången. Varje gång himlen öppndes, upprepade änglarna samma sång.
De första orden min ängel uttalade om Gud var följande: ”Gud är nära dig och älskar dig.”

Jag måste ha sårat Herren mycket i detta ögonblick för Hans ord hade ingen som helst effekt på mig. När min ängel uttalade dessa ord om Gud, minns jag att jag tyckte det var normalt för en ängel att säga så, eftersom änglar lever nära Gud. Jag svarade inte och min ängel sade inget mer.

Först några dagar senare ändrade plötsligt min ängel sitt sätt mot mig och jag märkte hur allvarlig han blev. Med mycket högtidlig röst bad han mig att läsa Ordet. Jag låtsades inte förstå vad han menade med Ordet och bad honom förklara. När jag sade detta, blev min ängel ännu mer allvarsam och sade, att jag mycket väl visste vad han menade, men tillade att det var den heliga Bibeln. Jag hade redan mitt svar färdigt och sade honom att vi inte hade någon hemma. Han sade att detta visste han redan. Han bad mig gå och skaffa en. Jag argumenterade fortfarande med honom, och sade att han bad mig om det omöjliga, eftersom jag bodde i ett muslimskt land (Bangladesh) och bokaffärerna inte sålde Biblar. Han sade att jag utan dröjsmål skulle bege mig till den amerikanska skolan, där min son gick, och låna en från skolans bibliotek. Jag funderade på om jag skulle gå eller helt enkelt vägra och stanna hemma. Dessutom var det pinsamt bara jag tänkte på hur min man och alla mina vänner skulle reagera på allt detta. Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig att stå framför dem med en Bibel! Redan nu tänkte jag ut olika ställen i huset där jag kunde gömma den, om jag nu beslöt att skaffa en. Men när jag på nytt såg ängelns allvarliga ansiktsuttryck, bestämde jag mig för att lyda honom. Så jag gick till skolan och hittade flera Biblar på hyllan. Jag valde en och lånade hem den. Jag slog upp den för att läsa, precis som min ängel hade sagt åt mig att göra. Min blick föll på Psaltaren. Jag läste men jag förstod inte ett enda ord. Detta var ett tecken från Gud, han visade mig hur blind jag var.

Reningen

Min ängel kom tillbaka, fortfarande mycket allvarlig och förebrådde mig för vissa handlingar som jag hade gjort i mitt liv och som misshagade Gud mycket. Sedan förebrådde han mig att jag hade kastat Guds gåvor i ansiktet på Honom, gåvor som Gud hade gett mig, men som jag inte hade uppskattat det minsta.

Härmed började han påminna mig om de synder jag aldrig hade biktat. Han visade dem för mig som på en bildskärm. Han påminde mig om händelserna och hur mycket de kränkte Gud. Men de strängaste förebråelserna jag fick handlade om förkastandet av Guds gåvor. Min ängel berättade att det var en stor skymf mot Gud att förneka och förkasta hans gåvor. Han lät mig se mina synder med Guds ögon, som Gud ser dem och inte så som vi ser dem. De var så monstruösa att jag föraktade mig själv och grät bittert. Jag förstod senare att detta tillstånd som jag försattes i, var en nåd från Gud för att jag skulle ångra mig uppriktigt. Jag såg mina synder så kristallklart, de blottlade min själs innersta, det var som om jag hade vänt mig ut och in. Jag förstod plötsligt hur Adam och Eva måste ha känt sig efter det att de hade syndat, när Gud närmade sig dem i sitt Ljus, ansikte mot ansikte. Min själ var blottställd och exponerad, den kändes naken, avskyvärd och ful. Det enda jag kunde säga till min ängel mellan snyftningarna var att jag inte förtjänade en anständig död, och att sådan jag var, skulle jag dö och huggas i småbitar och kastas åt hyenorna.

Denna rening måste ha hållit på i nästan en vecka. Det kändes som eld, en luttrande eld som renade min själs innersta, och det var verkligen en mycket smärtsam upplevelse.

Skaparen lär mig Fader Vår

Efter denna upplevelse som hade skakat mig, uppenbarade sig Gud själv, vår evige Fader för mig. Jag såg Honom inte för min inre syn, som jag brukade se min ängel, men jag visste att det var Han, jag hörde Honom. Jag minns att min reaktion var, ”Åh, det är Gud och nu kan Han hjälpa oss!” Därför frågade Han mig, ”Tror du verkligen att jag kan hjälpa er?” Och jag svarade Honom, ”Ja!” Sedan minns jag att jag gick fram till fönstret och sade till Honom: ”Se, se vad som har blivit av världen!” Jag ville visa Honom hurdan världen blivit. Gud svarade inte, utan bad mig be Fader vår till Honom. Jag bad Fader vår till Honom medan han var hos mig och lyssnade, och när jag slutade sade Han att Han inte var nöjd med sättet jag bad på, jag bad för fort. Så jag upprepade bönen men långsammare. Återigen sade Han att Han inte var nöjd, för nu rörde jag på mig. Han bad mig att be den igen. Jag bad den igen, och när jag slutade sade Gud sig ändå inte vara tillfredsställd. Jag bad den flera gånger, men varje gång sade Han att Han inte var nöjd. Jag började undra om Han inte lät mig be alla Fader vår som jag inte hade bett under hela mitt liv, på en enda dag! Jag hade börjat på morgonen och nu var det kväll. Plötsligt var Han nöjd, och för varje mening jag uttalade, sade Han ”Bra!” med glädje. Jag skall försöka förklara med ett exempel vad som egentligen hände.
Om du en dag fick besök av en släkting som du aldrig tidigare hade träffat, eftersom han bodde i ett annat land, skulle du säkert i början av ert samtal känna dig främmande för honom och lite stel. Men under dagens lopp skulle du tycka att du kom honom närmare än i första början, och mot slutet av dagen skulle du märka att en sympati vuxit fram inom dig som inte fanns där förut.

Så var det med mitt första möte med Gud. När jag bad Fader vår till Gud, var jag till att börja med reserverad, men Hans dagslånga besök förändrade mig, eftersom jag trivdes i Hans sällskap medan jag bad denna bön till Honom. De ord jag sade till Honom fylldes efterhand med mening. Han var så faderlig, mycket öm och mycket varm. Tonen i Hans röst gjorde mig så avspänd att jag den dagen kom på mig med att svara, ”Ja, Pappa”, istället för, ”Ja, Herre”. Då bad jag Gud om ursäkt för att jag hade sagt ”Pappa”. Men Han sade att dessa ord var som en dyrbar juvel. Han verkade så nöjd. Och det var så jag slutligen insåg att Gud hade känslor och att han önskade att jag skulle be Fader Vår till honom med MITT HJÄRTA.

Satans angrepp

Innan jag börjar min redogörelse om dessa upplevelser skulle jag vilja citera det som Marie-Eugène skriver om demoniska angrepp i sin bok ”Jag är en kyrkans dotter”.

”Det som står på spel i detta möte mellan det mänskliga och det gudomliga, Guds renhet och själens orenhet, är alltför betydelsefullt för att inte djävulen skulle försöka ingripa med alla till buds stående medel. Bara en liten tid har själen kvar, innan den är renad av den dunkla natten och i säkerhet för hans angrepp, och därmed blir ett fruktansvärt vapen mot honom. Därför utnyttjar djävulen det övertag han ännu har i själens ofullkomligheter och dess bundenhet till det sinnliga. Johannes av Korset konstaterar: ”Den onde ställer sig i stor list vid skiljevägen mellan sinnena och anden...” (Levande kärlekslåga, strof III, vers 64.) ”Mörkret i dessa regioner, själens oreda, förvirrad som den är av det aldrig tidigare upplevda, lidandets intensitet, allt detta skapar särskilt gynnsamma förhållanden för mörkrets och lögnernas furste.” Djävulen kan lätt gissa sig till att själen mottar gudomliga samtal tack vare vissa yttre tecken på att sinnena är fridfulla och i djup stillhet. Vår lärare i mystik säger: “Vid de tillfällen då Gud verkar genom en god ängels förmedling, förekommer det att djävulen varseblir vissa nådegåvor, ty dem som Gud ger genom en god ängels förmedling, dem tillåter Gud ofta fienden att få kännedom om: delvis sker detta för att han skall göra vad han kan emot dem, i rättvisans namn, för att han inte skall kunna åberopa sig på sin rätt och säga att han inte fått tillfälle att besegra själen, så som han sade om Job (Job 2:4-6). ” “Sådana är problemens natur i andens dunkla natt, och orsakerna till den. Denna natt är ett möte, eller snarare en riktig strid, övervakad av den kärleksfulla Visheten. Gud upprättar sitt suveräna herravälde i själen endast sedan han har borttagit obenägenheten för det gudomliga och besegrat alla onda krafter som i den äger någon som helst makt.”

Jag har tagit med detta för att läsaren bättre skall kunna förstå varför Gud låter Satan störa själens fostran.

Alldeles efter denna underbara dag som jag tillbringade med vår himmelske Fader, var det som om hela helvetet bröt lös! Satan attackerade mig ursinnigt. Det första jag hörde från honom lät mer som ett vilddjurs rytande än som en röst. Rytandet tycktes säga, ”Gåååå!” Jag antog att ”gå” betydde att jag skulle sluta upp med samtalen med min ängel och med Gud. Jag vände mig ängsligt om och sökte min ängel, men Satan tycktes ha tagit all plats och med våldsamt hat började han kalla mig alla möjliga fula namn. Han fick mig att känna en sådan ångest och fruktan i min själ att jag kunde ha dött, om inte Gud hade haft andra planer gällande mig. Jag hade aldrig förut stött på ett sådant raseri. Jag befallde honom att försvinna därifrån men detta tycktes uppväcka ett ännu större raseri hos honom. Det var som en vansinnig människas raseri. Skummande av vrede likt en som är från sina sinnen röt han med en mycket hes röst: ”Va? Försvinn härifrån, din hora... försvinn, annars låter jag helvetets eld ta hand om dig!” Jag hörde mig själv svara: ”Nej!” Med mitt ”Nej” menade jag att jag INTE KOMMER att lämna Guds eller min ängels närvaro. Sedan fräste han tillbaka att jag var förbannad och kallade mig alla möjliga fula ord.

Det är svårt att förklara den ångest som djävulen kan fylla själen med. Fenomenet är något som du inte kan kontrollera, trots att ditt förnuft säger dig att du inte är galen. Denna ångest brukade komma i omgångar, och som om det inte var nog med Satan själv, skickade han dessutom andra demoner för att angripa mig. När de attackerade mig, var det någonting mycket skräckinjagande som sakta växte inom mig, men det går inte att jämföra med då man blir skrämd av någonting utifrån. Det var en känsla som jag inte kunde skjuta ifrån mig.

Min stackars ängel kunde bara säga ett enda ord i dessa fruktansvärda ögonblick, stunder då jag trodde att jag skulle förlora mitt förstånd, han sade: ”BE!” Jag tiggde och bad min ängel att hjälpa mig igenom denna upplevelse, för den tycktes vara i evighet.

Striden mellan min ängel och Satan

Som om det inte var nog att bli pinad om dagen, kom Satan dessutom under natten. Han lät mig inte sova. Varje gång jag höll på att somna in, försökte han kväva mig. Ibland upplevde jag honom som en örn som satte sina klor inne i min mage och pressade all luft ur mina lungor. Jag kände stridens hetta omge mig, hur jag var mitt uppe i denna strid mellan min ängel och djävulen. En dag upphörde allt, det var som om det aldrig hade hänt. Satans angrepp upphörde och jag fick några dagars lugn. Angreppen hade försvagat mig, men jag var mer fäst än någonsin vid min ängel.

I mina ögon började min skyddsängel bli allt för mig, han fyllde mitt liv. Jag klamrade mig fast vid honom för allt vad jag hade kärt. Jag förstod i vilken hög grad våra skyddsänglar försvarar oss, älskar oss och bryr sig om oss; beskyddar oss, vädjar för oss, ber för oss, lider med oss och delar allt med oss, både sorg och glädje.

Nu återvände djävulen i stor förskräckelse, eftersom han började ana vad Gud höll i beredskap för mig. Listig som han är, lade han nu om sin strategi. Han använde det klassiska sättet för att lura mig och uppenbarade sig som min ängel. Han fäste stor vikt vid att beskriva Gud för mig. Eftersom han hade gissat att Gud skulle närma sig mig för att ge mig en uppgift, ville han få mig att på ett felaktigt sätt frukta Gud, för att jag skulle ta till flykten när Gud kom för att tala till mig.

Jag medger att han till en början lyckades lura mig och jag trodde att det han påstod om Gud var sant, eftersom han utnyttjade min okunnighet för att mata min hjärna med en falsk bild av Gud. Han målade upp en bild av Gud som fruktansvärd domare, med ytterst lite fördrag med sina människobarn, och gjorde vi det minsta fel så skulle Han straffa oss på det mest ohyggliga sätt. Detta pågick under några dagar.

Jag kom till den punkt då jag inte längre kunde urskilja vem som var vem. Det var omöjligt för mig att avgöra om det var min ängel, eller om det var den onde som efterapade min ängel. Jag hade ingen jag kunde vända mig till och fråga till råds, jag var helt ensam. Jag ville inte heller dela detta med min man för jag var rädd att oroa honom. Satan som nu trodde att han hade övertaget, började dra åt snaran, visa tecken på ondska och elakhet, något som förvirrade mig. Han ville öka pressen och för varje dag förde han med sig allt flera demoner som skulle invadera mig, och försvårade således min ängels uppgift att skydda mig.

Vid ett tillfälle lät Gud mig lyssna på djävulen, när han gav befallning åt sina fallna änglar att gå till angrepp och paralysera mig. Dessa fallna änglar ansatte mig från alla håll, de hånade mig, ljög för mig och kallade mig alla fula namn de kunde komma på. De gav mig också ett öknamn, ”Pia ”, och de uttalade det med hån i rösten. Gud lät allt detta ske, för det var ännu ett sätt Han använde för att rena min själ.

Min rening fortsätter

Några dagar passerade och så en dag bad min ängel mig att gå till seminariet och ta kontakt med en präst och visa honom budskapen. Jag gjorde precis som han sade. Men jag blev mycket besviken. Jag hade stora förväntningar och vad jag fick var ett slag i ansiktet. Prästen trodde att jag genomgick något slags psykisk kris och var på väg att bli schizofren. Han ville undersöka båda mina händer. Han fattade mina händer och studerade dem. Jag visste vad han hade i åtanke, han sökte efter tecken på att mina händer var abnorma, symptom som vissa psykoser kan uppvisa. Han trodde att Gud nu hade lagt detta stora kors på honom, och korset var jag. Han tyckte synd om mig och sade att jag kunde komma till honom när jag ville. Jag gick varannan eller var tredje dag till honom. Jag ogillade att gå till honom eftersom han i början behandlade mig som psykiskt sjuk. Detta pågick i kanske tre eller fyra månader. Jag fortsatte att besöka honom endast av det skälet att jag ville bevisa för honom att jag inte var psykiskt sjuk. Till slut, efter någon tid insåg han att jag var frisk. En dag sade han till och med att jag kanske hade fått en nådegåva från Gud.

Min skyddsängel förde mig under tiden närmare Gud och något av det första han lärde mig var urskillning. Denna undervisning gjorde djävulen ännu mer rasande, eftersom jag nu skulle förstå att det var han, om än han uppträdde som ljusets ängel. Jag skulle kunna veta skillnaden.

Min ängel berättade att Jesus skulle komma till mig och att hans uppdrag (min ängels) gick mot sitt slut. Dessa nyheter gjorde mig ledsen. Jag ville inte att min ängel skulle lämna mig. Han försökte få mig att förstå och förklarade att han endast var Guds tjänare, och att jag nu skulle vända mig till Gud. Han försökte förklara att hans uppdrag vad mig beträffar var att föra mig till Gud och överlämna mig i säkert förvar till Honom. Men detta gjorde det bara ännu mer smärtsamt för mig. Jag stod inte ut med tanken på att en dag inte få samtala med min ängel.

Som min ängel Daniel förutsagt, kom Jesus en dag i hans ställe. När Han uppenbarade sig för mig, frågade Han mig, ”Vilket hus är viktigast, ditt hus eller Mitt Hus?” Jag svarade Honom, ”Ditt Hus”. Jag kände hur Han gladde sig åt mitt svar. Han välsignade mig och försvann.

Istället för min ängel återkom Jesus och sade, ”Det är Jag,” och när Han såg att jag tvekade, sade Han tydligt: ”Det är Jag, Gud”. Men istället för att glädja mig åt detta var jag ledsen. Jag saknade min ängel något oerhört. Jag älskade min ängel djupt, och bara tanken på att han inte skulle komma igen därför att hans plats skulle intas av Gud störde mig. Här skulle jag vilja nämna vad Herren sade till mig beträffande min kärlek till min ängel. Han sade att ingen någonsin har älskat sin ängel så mycket som jag hade gjort, och Han hoppades att en dag kunna säga till mig: ”Ingen i din tidsålder har någonsin älskat Mig så mycket som du har gjort.”

Nu höll sig min ängel i bakgrunden. Gud frågade mig, ”Älskar du Mig?” Jag sade att det gjorde jag. Han klandrade mig inte för att min kärlek var otillräcklig, utan sade i stället med mild stämma, ”Älska Mig mer”.

Den andra gången Herren visade sig för mig sade Han, ”Ge Mitt Hus liv på nytt”, och ännu en gång, ”Förnya Mitt Hus”. Jag minns inte vad jag svarade, men jag förstod att Han bad mig om det omöjliga.

Under de följande dagarna fick jag besök antingen av min ängel eller av Jesus, ibland kom de samtidigt. Min ängel predikade för mig, han bad mig stifta fred med Gud. När han bad mig om det, blev jag mycket förvånad, och jag svarade honom att jag inte stred mot Gud, hur skulle jag då stifta fred med Honom?

Gud bad mig på nytt att älska Honom. Han bad mig att vara förtrolig med Honom, så som jag var med min ängel, alltså tala fritt med Honom, men det kunde jag inte. Jag uppfattade Honom fortfarande som en främling och inte som en vän. Min ängel påminde mig då att han bara var Guds tjänare och att jag skulle älska Gud och ära Honom. Ju mer han puffade mig fram mot Gud desto mer kände jag panik av rädsla för att han skulle lämna mig. Han bad mig att överlämna mig åt Gud, men jag gjorde det inte.

Satan hade under tiden inte gett upp, han hoppades fortfarande att kunna komma åt mig i min svaghet. Vid ett par tillfällen lät Gud mig lyssna till ett samtal mellan Jesus och Satan. Satan bad Honom om att få sätta mig på prov. Han sade till Jesus: ”Vi får väl se hur det går med din Vassula... din kära Vassula kommer inte att vara trogen mot Dig, hon kommer att falla, och denna gången för gott, det skall jag bevisa för Dig under hennes prövningsdagar.” Och så fick Satan på nytt tillåtelse att lägga alla tänkbara frestelser på mig. Otroliga frestelser! Varje gång jag insåg att det var en frestelse och övervann den, lade han en ännu större i min väg. Hade jag dukat under för frestelserna, hade min själ varit på väg mot helvetet.

Sedan började hans angrepp igen. Han skvätte kokande olja på mitt långfinger, just där jag håller pennan då jag skriver. En blåsa slog genast upp och jag var tvungen att förbinda fingret för att kunna hålla i pennan när jag skrev. Djävulen försökte en gång till och värre än någonsin att hindra mig från att samtala med Gud och från att skriva. Jag skrev med stor smärta. Varje gång mitt finger läkt, upprepade han samma sak om och om igen, och på så sätt skrev jag i veckor, men inte utan lidande.

När min familj och jag åkte på semester till Thailand, tog vi en båt ut till en ö. På vägen tillbaka när vi skulle lägga till, krängde båten och jag förlorade fotfästet. För att inte falla omkull grep jag efter det första som fanns inom räckhåll. Det var båtens skorsten, glödande het. Jag brände hela högra handflatan. Min första tanke var ”Hur ska jag nu kunna skriva?” Handen svullnade upp, blev röd och smärtan var intensiv. Det tog oss en halvtimma att nå hotellet, men när vi kom dit var hela svullnaden och smärtan borta. Det fanns inte det minsta tecken på att jag hade bränt mig. Senare berättade Herren att Han inte hade gett Satan tillåtelse att gå så långt, och att Han därför helade min hand.

Djävulen använde sig också av andra sätt för att hindra mig att skriva. Han visade sig för min son i drömmen (han var tio år gammal då). Han kom i skepnad av en gammal man och satte sig på sängkanten och sade, ”Du måste säga åt din mamma att sluta skriva, för om hon inte gör det, ska jag göra samma sak med dig som jag gjorde med henne, när hon var ung. Jag ska komma när du ligger i din säng, sätta händerna runt din hals och strypa dig.”

Detta var något jag hade upplevt när jag var ungefär sex år gammal. Jag låg i sängen, då jag plötsligt såg en gammal mans händer ovanför min strupe. I nästa sekund drog någon mitt huvud baklänges, och blottade min strupe. Sedan ingenting. Men jag minns att jag darrade av skräck.

Sedan min tidiga barndom har Satan angripit mig. Nästan varje natt från det jag var sex år visade han sig i form av en stor svart hund. Det var alltid samma dröm. Jag gick i en svagt upplyst korridor och vid slutet av den stod en morrande hund, färdig att kasta sig över mig och slita mig i stycken. Jag flydde i skräck.

När jag var omkring tio år, såg jag Jesus i en dröm. Han väntade vid slutet av samma slags korridor. Jag såg bara Hans bild, från midjan och uppåt. Han log mot mig och sade: ”Kom, kom till Mig”. Plötsligt sögs jag närmare och närmare Honom av en okänd kraft. Jag var rädd för denna kraft men Jesus förstod min rädsla och log mot mig. Kraften drev mig hela vägen fram till Jesus ända tills mitt ansikte trycktes mot Hans.

Vid tolv års ålder hade jag en annan mystisk upplevelse. Det var mitt andliga bröllop med Jesus. Det var också i en dröm, och jag var klädd som en brud och Jesus var brudgummen. Jag kunde inte se Honom, men jag visste att Han var där. Människorna som var närvarande hälsade oss hjärtligt och viftade med palmkvistar i sina händer. Vi skulle gå bröllopsmarschen. När vigseln var över steg jag in i ett rum. Där stod vår heliga Moder med Maria Magdalena och två andra heliga kvinnor. Jungfru Maria var mycket lycklig och omfamnade mig. Hon började genast ordna till min brudklänning och mitt hår och jag förstod att hon ville att jag skulle vara vacker för Hennes Son.
Satans olika angrepp fortsätter

Djävulen visste om min skräck för kackerlackor. Jag avskyr att skriva detta, men jag känner att jag måste för att visa hur djävulen angrep mig. En dag när jag lämnade ett rum och stängde dörren om mig, kände jag plötsligt i ansiktet hur en kladdig vätska stänktes på mig. Jag kunde inte förstå var den kom ifrån. Då hörde jag plötsligt Satan säga, hånskrattande: ”Så här döper jag dig. Med det vigvatten du förtjänar!” Sedan såg jag vad som hade hänt. Jag hade klämt en stor kackerlacka i dörren... Jag var så äcklad att jag trodde jag skulle dö på fläcken! Jag tycker inte om att skriva så mycket om Satans angrepp, men jag vill visa hur mycket energi han lade ner på att hindra detta budskap från att komma ut och hindra att jag fick det uppdrag som Herren förberedde.

En dag beslöt han på nytt att ändra sin strategi. För att lura mig tog han exakt min avlidna fars gestalt. Till och med sättet han talade till mig på var detsamma. En perfekt kopia. Han talade till mig på franska som min far då och då gjorde och sade: ”Min kära, förstår du inte... Gud sänder mig av medlidande för att säga dig att du har misstagit dig. Hur kunde du någonsin tro att Han skulle tala till dig på detta sätt? Dessa saker är, som du vet, omöjliga, och du bara skymfar Gud, du gör honom vred. Tänk efter... Skulle Gud tala till dig? Var har du någonsin hört talas om något sådant? Det är vansinne att tro på sådana saker!” Jag frågade, ”Men jag talar ju med min ängel, det är väl möjligt med änglar?” När han sade, ”Jaså, den där...” fylldes hans röst av hat och jag kände åter igen Satan.

Öknen och sedan överlåtelse utan förbehåll

Se, därför vill jag locka henne bort och föra henne ut i öknen och tala ljuvligt till henne. (Hos 2:14)

Nu ville Gud att jag skulle överlåta mig helt åt Honom. Han ville förena mig med sig och göra mig till sin egen. Han ville forma mig och förvandla mig. Min överlåtelse var inte som Han önskade och därför var jag tvungen att genomgå ett annat slags rening, så att jag kunde överlåta mig åt Gud utan förbehåll och stifta fred med Honom. Detta är vad som hände: jag kallade på Gud och till min förvåning kom inget svar. Jag greps av panik och vände mig om för att leta efter min ängel, men inte heller han var närvarande. Istället kände jag några själar omkring mig, de kom emot mig likt tiggare. De tiggde om böner, välsignelser och vigvatten. Jag gick omedelbart till kyrkan och hämtade lite vigvatten åt dem. De bad mig att stänka det på dem och det gjorde jag. Detta drog även till sig andra själar och det dröjde inte länge förrän jag hade en stor samling själar omkring mig. Till min stora förvåning tycktes vigvattnet mildra deras plågor och deras glädje var stor. En av dem bad mig att be för honom direkt och bara ge honom en välsignelse. Jag visste inte hur, så han bad mig att bara be en enkel bön och välsigna honom. Jag bad som han önskade och välsignade honom. Han tackade mig med glädje och välsignade i sin tur mig. Allt detta var nytt för mig, men jag kände att de fick lindring och blev nöjda. Jag tog tillfället i akt och frågade dem om de visste var min ängel befann sig, honom som mitt hjärta redan hade börjat älska. Men jag fick inget svar.

I denna ensamhet blev dagarna till år. Jag sökte frid men fann den inte. Jag var omgiven av många vänner och människor, men jag har aldrig känt mig så ensam och övergiven. Det var som om jag led alla helvetets kval. Många gånger ropade jag och bad min ängel att återvända till mig, men han var försvunnen! Min själ sviktade i hans frånvaro. Jag sökte honom men jag fann honom inte, jag ropade på honom men han svarade inte. I tre hela veckor irrade jag omkring i öknen, mer död än levande, ända tills jag inte uthärdade längre och i denna fruktansvärda natt som min själ genomgick, ropade jag med tårar, av hela mitt hjärta, så som jag aldrig förut hade ropat till Jahve: ”FADER!!... var är Du...? Fader...? Varför har Du lämnat mig? O Gud, tag mig! Tag mig, använd mig så som Du önskar...! Rena mig så att Du kan använda mig!”

Med detta genomträngande rop som kom från djupet av mitt hjärta, öppnade sig plötsligt himlen och som ett åskdån ropade Faderns röst, fylld av rörelse tillbaka till mig: ”JAG, GUD, ÄLSKAR DIG!” Dessa ord var som balsam på mina djupa själsliga sår och de helade mig omedelbart. Jag kände Guds Oändliga Kärlek i dessa ord.

Ett ögonblick efter dessa kärlekens ord, tycktes det mig som om jag hade fallit ut ur en stormvind och ner i en vacker, rofylld trädgård. Min ängel visade sig åter och med stor ömhet började han förbinda mina sår, de sår jag fick när jag i natten vandrade genom denna oändliga öken.

Jahve bad mig sedan att öppna Bibeln och läsa. Den första bibelversen jag läste gjorde mig tårögd och omvände mig, för på ett fantastiskt sätt visade den vägen till Guds Hjärta. Jag läste i Andra Mosebok 22:26 följande ord:

”Har du av din nästa tagit hans mantel i pant, så skall du ge den tillbaka åt honom, innan solen går ned. Den är ju det enda täcke han har, och med den skyler han sin kropp. Vad skall han annars ha på sig, när han ligger och sover? Om han måste ropa till mig, så skall jag höra, ty jag är barmhärtig.”

Gud förklarade inte genast vad som hade hänt under dessa tre veckor, inte förrän långt senare, den 22 december 1990, gav Han mig denna förklaring. Här är Hans egna ord:

”Mitt Hjärta, en avgrund av Kärlek, ropade efter dig. Du hade givit Mitt hjärta sorg efter sorg, förräderi efter förräderi. Du brottades med Mig, ynkliga lilla människa... men Jag visste att ditt hjärta inte är ett delat hjärta och att när Jag en gång besegrat ditt hjärta, skulle det bli helt och hållet Mitt. Som barn av din tid brottades du med Mig, men Jag slog ner dig i kampen och släpade dig i dammet ut i öknen, där Jag lämnade dig helt ensam. Jag hade försett dig med en skyddsängel ifrån början av din existens för att beskydda dig, trösta dig och leda dig. Men Min Vishet befallde din skyddsängel att lämna dig och låta dig möta öknen på egen hand. Jag sade: ‘Du skall leva trots din nakenhet!’ Eftersom ingen människa kan överleva ensam, skulle Satan ha tagit över fullständigt och dödat dig. Men Min befallning gavs åt honom också. Jag förbjöd honom att röra dig. Då mindes du Mig i din förskräckelse och såg upp mot himlen i förtvivlat sökande efter Mig. Dina klaganden och enträgna böner bröt plötsligt dödstystnaden som omgav dig, och dina skräckfyllda rop genomträngde himlarna och nådde den Heliga Treenighetens Öron... ‘Mitt barn!’ Faderns röst, full av glädje genljöd i hela himmelen, ‘O, Jag skall nu låta henne tränga in i Mina Sår och låta henne få äta Min Kropp och dricka Mitt Blod. Jag skall trolova henne med Mig och hon skall vara Min för evigt. Jag skall visa henne den Kärlek Jag har till henne och hennes läppar skall därefter törsta efter Mig och hennes hjärta skall vara Min huvudgärd. Hon skall varje dag ivrigt underkasta sig Min Rättfärdighet, och Jag skall göra henne till ett altare för Min Kärlek och Min Passion. Jag och bara Jag skall vara hennes enda kärlek och hennes passion, och Jag skall sända henne med Mitt Budskap till världens ändar för att erövra ett gudlöst folk, ett folk som inte ens är hennes eget. Och frivilligt skall hon bära Mitt Kors, Fridens och Kärlekens Kors, upp till Golgata.’ ‘Och Jag, den Helige Ande, skall stiga ned över henne och uppenbara Sanningen och Våra djup för henne . Jag skall genom henne påminna världen om att den största av alla gåvor är: KÄRLEKEN.’ ‘Låt oss alltså fira! Låt hela himmelen fira!’"

Gud gav mig en vision, så att jag bättre kunde förstå situationen. Han lät mig förstå varför Satan var så aggressiv mot mig. Så länge jag inte var helt omvänd, störde inte djävulen mig och kände sig tillfreds. Han visade ingen aggressivitet. Men i samma ögonblick han kände att jag vände mig till Gud och att han nu höll på att förlora mig, angrep han min själ.

Detta var visionen: jag såg mig själv stå i ett rum och en orm (Satan) krälade omkring. Tydligen var ormen mitt husdjur. Men eftersom jag inte var intresserad av ormen längre, slutade jag att mata den. Hungrig och förvånad kom den ut ur sitt hål för att söka föda. Jag tittade på den på väg mot sin matskål, där den fann några vindruvor. Ormen svalde dem men verkade inte mätt. Så den ringlade tillbaka ut i köket på jakt efter mat. Under tiden började den känna, att mina känslor för den var annorlunda, och att jag nu hade blivit en fiende. Jag visste att den därför skulle försöka döda mig. Jag var rädd, men just då visade sig min skyddsängel och frågade mig om jag hade några problem. Jag berättade om ormen. Han sa att han skulle ta hand om den. Först tvekade jag om jag skulle hjälpa honom i striden eller inte, men till slut beslöt jag mig för att hjälpa min ängel. Vi skulle göra det tillsammans. Min ängel tog en kvast, öppnade ytterdörren, och gick sedan mot ormen och skrämde bort den. Han smällde sedan igen dörren och vi såg ormens reaktion från fönstret. Den fick panik. Vi såg hur den vände tillbaka mot dörren. Men dörren var ordentligt låst. Den ringlade snabbt nedför trappan och ut på gatan. I samma sekund den gled ut på gatan förvandlades den till en stor äcklig padda och sedan till en ond ande. Man slog larm och människorna där utanför tog fast den och band den.

Prästen fördömer budskapen

Jag hade besökt seminariet regelbundet för att träffa prästen. En dag bad han mig att få se närmare på detta fenomen när jag kommunicerade med himlen. När det började, gick han fram till mig och rörde vid min hand, för att se om han kunde hindra mig. Han kände genast något slags stickande ström i sin arm. Han höll tyst om detta för mig, men senare, eftersom han hela eftermiddagen fortfarande kunde känna den elektriska förnimmelsen, så berättade han för en annan präst på seminariet vad han hade varit med om. Den andre prästen hade hört talas om mig. När han berättade om händelsen, förklarade den senare det som diaboliskt snarare än gudomligt, och bad honom föra mig till honom.

Han stänkte vigvatten över hela rummet, över stolen jag skulle sitta på, på skrivbordet, papperet och pennan som han skulle låta mig använda. Jag satte mig ner och han bad mig att kalla på ”vad det nu var” som jag kommunicerade med och be ”det” att skriva ”Ära vare Fadern, och Sonen och den Helige Ande”. Jag samlade mig i bön och bad Gud att skriva detta åt mig. Och det gjorde Han, men med en sådan kraft att blyertspennan bröts och jag var tvungen att skriva färdigt med en kulspetspenna. Prästen blev rasande men också mycket rädd. Han började berätta för mig om satanism, ondska, magi, och stumma andar. Den ande jag talade med var inte gudomlig, utan en stum ande, hävdade han. Han skrämde upp mig ordentligt. När jag reste mig för att gå sade han att jag inte fick komma tillbaka, vare sig till seminariet eller till kyrkan, såvida jag inte slutade att skriva, åtminstone för en tid; jag blev också ombedd att lämna den andre prästen i fred. Han gav mig tre böner som jag skulle be dagligen (den helige Mikaels bön, den helige Bernhards Memorare, och en novena till Jesu Heliga Hjärta.). Han gav mig också en rosenkrans i handen.

Skakad av allt detta gick jag till den första prästen som åtminstone var vänligare, och berättade för honom vad som hade hänt. Jag sade att den andre inte gillade att jag besökte honom, och att dessa besök borde upphöra. Han slog då ner blicken, lutade huvudet åt ena sidan och svarade inte. Då förstod jag att han höll med den andre prästen. Det var uppenbart att om jag inte besökte honom, så skulle han omedelbart bli befriad från ett enormt kors. Jag insåg att jag var en oönskad person så jag reste mig och skrek åt honom: ”Ni kommer aldrig att se mig här igen, inte förrän jag känner mig välkommen!” Och så gick jag därifrån, med övertygelsen att jag för alltid lämnade den katolska kyrkans område bakom mig.

Jag gick hem och grät floder. Min ängel kom för att trösta mig, och smekte min panna. Jag klagade för Gud: ”Jag är förvirrad och min själ är sorgsen bortom allt förstånd. Jag är inte längre säker. Du säger att det är Du och mitt hjärta känner och vet att det är Du, men han säger att det är djävulen. Om det är Du, då vill jag att denne präst en dag skall erkänna att mina samtal är Gudomliga, då skall jag tro!” Gud sade bara ”Jag skall böja honom...”

Ängeln var mycket ömsint mot mig. Han förband mina andliga sår med stor mildhet. Varje dag bad jag de böner som prästen hade gett mig och gjorde precis vad han hade bett mig att göra. Jag upphörde att använda den nådegåva som Gud hade gett mig och undvek att skriva.

Eftersom jag bodde i ett muslimskt land kom jag på idén att köpa Koranen för att studera och jämföra den med Bibeln. En dag när jag gjorde anteckningar, kom till min förvåning vår Himmelske Fader till mig. Hans blotta närvaro fyllde mig med en obeskrivlig glädje, och Han sade till mig: ”Jag, Gud, älskar dig, min dotter, kom alltid ihåg detta, Jahve är Mitt Namn.” Medan jag höll i pennan använde han min hand för att skriva detta på anteckningsblocket. Lite senare kom Han till mig igen och sade medan han använde min hand: ”Jag, Gud, älskar dig. Vassula, kom alltid ihåg detta. Det är Jag som leder dig. Jahve är Mitt Namn”. Det var så rörande att jag brast i gråt. Jag var som en fånge, förbjuden att tala med min Far, förbjuden att ha någon som helst kommunikation med himlen, förbjuden att använda den nådegåva som Gud Själv hade gett mig, och förbjuden att använda detta sätt att komma min himmelske Fader nära. Mitt i alla dessa förbud, vem kom och besökte mig i ”fängelset”? Den som älskar mig mest! Den mest Kärleksfulle Fadern, Han som håller hela universum i sin öppna Hand. Han kom för att visa mig sin tillgivenhet och sin kärlek.

Förföljelser från prästen

Prästen gav emellertid inte upp. Han skrev brev till mig för att tala om att allt som jag skrivit bara var en massa strunt och att jag bara behövde ta en titt på mig själv för att förstå att jag aldrig skulle kunna erhålla en sådan nåd. Tidigare hade han sagt att sådana nådegåvor fick enbart människor som arbetade för Gud, sådana som moder Teresa och liknande, och med en åtbörd visade han mig sina böcker på hyllorna.

Sedan försökte han skrämma mig och hävdade att allt var diaboliskt, allt för att jag skulle överge skrivandet. Han lyckades delvis, för varje gång efter detta när Gud närmade sig, visade jag bort Honom. Jag kunde knappt ta emot min ängel. Om jag hörde Gud uttala dessa ord, ”Jag, Jahve, älskar dig”, låtsades jag inte höra och lät inte detta skrivas ned. Om Jesus närmade sig och sade: ”Frid mitt barn” vände jag mig bort och jagade bort Honom, jag tog Honom för den onde. Prästen lyckades få mig att tro Gud inte kan kommunicera med en person som mig, eftersom Gud endast utväljer heliga människor. När Jesus kom för att tala med mig, blev jag ibland rent av aggressiv, eftersom jag trodde att det var djävulen. Jag jagade våldsamt bort Honom, gång på gång.

Visheten fann till slut ett sätt. Min ängel kom och berättade att han hade ett budskap från Jesus och att han skulle ge det till mig. Han blev Jesu ombud. Det var ett sätt jag kunde acceptera, men inte alltid, för fortfarande hade prästens ord ett stort inflytande på mig. Hur och varför skulle den Helige vända sin blick till en föraktlig själ som min, och än mindre tala med mig! Hur kunde jag ha trott att Gud, den Allsmäktige, skulle tala och kommunicera på ett sådant enkelt sätt med mig! Jag hade aldrig i mitt liv hört talas om något sådant. Jo, men bara i Bibeln, med människor som Mose, Abraham och profeterna, men det var en annan sak och andra tider. Uppdiktat, det var vad det var, en illusion... Det gick runt i huvudet på mig för jag visste att det hände och jag var inte galen! De sår som prästerna hade tillfogat mig började endast långsamt och med tiden att läkas.

Min ängel gav mig så mycket frid, när han i timmar varje dag undervisade mig. Då och då lämnade han rum för Jesus att förmedla sina Gudomliga ord. Första gången detta hände tänkte jag sudda ut orden, eftersom jag hade tillåtit mig att skriva ner dem. Ängeln ingrep och bad mig att förstå och låta dessa ord stå kvar, eftersom de verkligen var från Jesus. Orden var, ”Jag, Jesus, älskar dig.” Detta var Jesu första ord, som jag skrev ner efter krisen. Jag skrev dem den 20 juni 1986. Långsamt, långsamt, steg för steg, och med stor varsamhet, började Jesus på nytt att närma sig mig.

Den 9 juli 1986, sade Gud: ”Jag, Gud, älskar dig”. Min ängel såg genast min tvekan och bad mig att bevara dessa ord, eftersom varje ord var givet av Gud, och Gud var nära mig. Guds nästa direkta budskap kom också i juli 1986. Budskapet var: ”Jag har livnärt dig (andligen), Jag kom för att ge dig föda. Hjälp de andra och ge också dem denna föda. Gör dem blomstrande, led dem till Mig. Jag mättade dig, och du blomstrade, jag höljde dig i Min väldoft. Livnär också de andra. Hjälp dem och led dem till Mig. Jag har gett dig Kärlek, så följ Mig. Jag har förärat dig denna föda. Ge den också till andra, så att de får glädja sig.”

Jesus kom tillbaka den 31 juli 1986, denna gång som det Heliga Hjärtat och sade: ”I mitten av Mitt Hjärta är din plats, Min älskade. Där skall du leva.”

Den 7 augusti 1986 talade Fadern på nytt och gav mig detta budskap: ”Jag, Gud, binder dig till Mig.”

Jag blev rädd därför att jag var misstänksam och bad Honom mycket skarpt att uppge sitt Namn.

Han svarade, ”Jahve”. Mitt hjärta fylldes av glädje och kärlek, och redan nu hade jag en brinnande längtan efter Honom i min själ. Jag sa: ”Jag älskar Dig, evige Fader”.

Han svarade: ”Älska Mig, prisa Mig, din Gud, Jag är din Evige Fader.”

Jag frågade honom då: ”Känner du min glädje, min ångest, mina rädslor, min kärlek, min förvirring?”

Han svarade: ”Ja.” Då sade jag: ”I så fall vet Du hur jag känner mig just nu. Du förstår mig helt,” och med stor ömhet sade Han: ”Ja, det gör jag, Min älskade.”

Detta var mitt första samtal på mycket länge, sedan jag hade avvisat Honom (av rädsla).

Gud fortsatte, eftersom Han visste att jag undrade varför Han talar till mig. Han sade, ”Gud älskar er alla, dessa budskap är bara en påminnelse, för att påminna er om hur er grund lades; sprid Mitt budskap”.

De allra första budskapen jag fick var mycket korta. De lät mer som telegram än budskap.

Under tiden hade jag trots allt inte förlorat kontakten med prästerna. Men jag hade slutat att tala om budskapen med den prästen som fördömde dem och som hade fått mig att lida så mycket. Efter en tid beslöt jag emellertid att berätta för honom att jag fortfarande tog emot och skrev ner budskap. Jag visade honom anteckningsböckerna istället för de lösa papper han hade fått se tidigare. Jag brukade använda vilket papper som helst som jag kunde skriva på, men när tiden för mitt uppdrag kom, inspirerade den Helige Ande mig att börja med anteckningsböcker och numrera dem.

Jag bjöd hem prästen för att berätta att jag ännu samtalade med Gud. Jag tyckte att jag borde informera honom. Han tyckte inte riktigt om det, men han bad att få se anteckningsböckerna. Jag lånade ut dem till honom över en dag. Dagen därpå fick jag ett mycket skarpt brev från honom, han bad mig att bränna alla mina anteckningsböcker och säga till alla mina vänner som läste dem att glömma det hela.

På något vis kände jag igen Satans otrevliga sätt. Jag berättade för mina vänner om vad han sagt, och de blev arga på honom. Jag besökte prästen och berättade om deras reaktion, och hämtade mina anteckningsböcker ifrån honom. Han sade att Gud troligtvis är mycket vredgad nu och överlämnade mig åt mitt öde. Han sade att Gud haft tålamod med mig en eller två gånger, men nu, när jag inte lyssnade, överlämnade Han mig åt djävulen.

Min ängels lektioner i urskillning började redan ge resultat, och i denna speciella situation hade jag stor hjälp av dem. Denna gång kunde jag inte bli lurad. Jag svarade på prästens brev och sade att hans Gud inte är min Gud. För hans Gud är en grym Gud, snar till vrede, otålig, utan fördrag och kärlekslös. Hans Gud förlåter en eller två gånger och vänder sedan ryggen till och kastar själarna i helvetet om de inte lyssnar, medan den Gud jag känner, Han som jag samtalar med varje dag, min Gud är full av kärlek, oändligt tålmodig, fördragsam och ömsint. Min Gud som talar till mig, och som böjer sig ned ända från himlen, är mild, sen till vrede, full av barmhärtighet och omsluter min själ med idel kärlek. Min Gud som besöker mig varje dag i mitt rum, Han som denne präst behandlar som djävulen, omger min själ med frid och hopp. Min Gud livnär mig andligen och förökar min tro på Honom. Han undervisar mig i andliga ting och uppenbarar för mig Sitt Hjärtas rikedomar.

Efter detta bad han mig att försöka, bara en gång till, att för några dagar upphöra med att skriva och se vad som hände.
Jag lät några få dagar passera utan att jag skrev, som prästen hade bett mig. Jag bad och frågade på nytt under bön, vem som verkligen ledde mig på detta sätt. Jag hade bett att om budskapen verkligen var från Honom, så ville jag att Han skulle svara mig och låta mig höra Honom säga dessa ord: ”Jag, Jahve leder dig.” Ingenting mer. Och det skedde, Gud svarade i enlighet med min bön.

Mina samtal fortsatte och en dag, den 15 december 1986, fick jag följande budskap från Gud: ”Dotter, all Vishet kommer från Mig. Vill du få Vishet?” Utan att inse vad Gud erbjöd mig svarade jag ”Ja”. Han sade då att Han skulle ge mig Vishet men att jag måste förvärva Visheten om jag ville ha Henne. När han såg att jag undrade hur detta skulle gå till, sade Han att Han är den Allsmäktige och att Han skulle undervisa mig.

Jag mediterade över vad Gud hade erbjudit mig och ju mer jag mediterade över det, desto mer förstod jag vilken makalös Gåva Han erbjöd mig. Det slog mig dessutom att jag inte ens hade tackat Honom. Så nästa dag tackade jag Honom och Han sade på nytt att jag måste förvärva Vishet, men Han skulle hjälpa mig och jag skulle inte bli modfälld.

Vill du tjäna mig?

Nästa steg jag lade märke till var att Jesus allt mer tog min ängels plats. Han kom som det Heliga Hjärtat. En dag överraskade Han mig med sin fråga. Han frågade mig om jag ville tjäna Honom (i detta uppdrag). Min rädsla överväldigade mig och jag tvekade. Jag ville inte skriva ner detta och fortsättningen. Jag var rädd att Han skulle säga åt mig att packa mina väskor, lämna mitt hem och gå i kloster och bli nunna. Jag var inte redo för detta och hade ingen sådan längtan. Min misstro gjorde Honom besviken, och Han sade med sorg i rösten: ”Jag kan bli kvar i dig trots din stora svaghet.” Jag var mycket olycklig för att jag hade gjort Honom besviken; å andra sidan fruktade jag det okända. Detta är vad Han sade:

”...om du skulle tjäna Mig, skulle Jag i dig uppenbara lidande och ingenting annat” Jag upprepade, ”lidande”, utan att förstå, och Han sade: ”ja lidande. Kommer..”. Jag lyfte pennan från papperet så att resten inte kunde skrivas, men jag hörde allt Han sade.
Hela natten upptog dessa ord mina tankar; sedan bestämde jag mig för att kasta mig ut i det okända och kapitulera för Hans Vilja. Jag återvände till Honom med denna fråga. Jag frågade: ”Vill Du att jag skall tjäna Dig?”

I samma ögonblick kände jag Hans glädje och Han sade

,
”Jag vill, Jag vill det verkligen, Vassula, kom, Jag skall visa dig hur och var du kan tjäna Mig... arbeta och tjäna Mig som nu, var som du är. Jag behöver tjänare som kan tjäna Mig där kärlek bäst behövs. Men arbeta hårt, för du vistas bland de onda, de otroende. Du är i syndens onda djup. Du skall tjäna din Gud där mörkret härskar; du får ingen ro. Du skall tjäna Mig där allt gott blir vanställt till ont. Ja, tjäna Mig mitt i uselheten, bland ondskan och världens orättfärdighet, tjäna Mig bland gudlösa människor, bland dem som hånar Mig, bland dem som genomborrar Mitt Hjärta. Tjäna Mig bland Mina gisslare, bland dem som fördömer Mig. Tjäna Mig bland dem som korsfäster Mig på nytt och spottar på Mig. O Vassula vad Jag lider! Kom och trösta Mig... sträva och lid med Mig, dela Mitt Kors...” (24 maj 1987)

Guds undervisning fortsatte med våra dagliga samtal och än idag skriver jag ner Hans budskap, de fortsätter, för Han har lovat att jag skall få behålla denna nådegåva ända till min sista dag på jorden.

Budskap ur boken Min ängel Daniel

Upp