Fr. John Abberton förklarar behovet hos oss alla att läsa Vassulas tal från pilgrimsresan 2007 med Herrens ögon…
Några extraordinära saker hände på den senaste pilgrimsresan och några utmanande och ”svåra” saker sades där. Vassulas tal är ett exempel på profetiskt tal och det måste läsas med försiktighet och i bön. Fr. Gregory, Abbot för The Community Of The Servants of the Will of God, säger att det måste läsas ”i ljuset av den helige Ande”.
Sant Liv i Guds pilgrimsresor är erfarenheter av Nåd. Särskilda gåvor ges under dessa pilgrimsresor och vi finner oss själva ibland i situationer som vi själva inte hade valt om vi hade fått veta vad som skulle hända. Gud överraskar oss! I allt detta finns det en kallelse och en utmaning. Hur ska vi reagera?
Det finns en konstruktiv spänning mellan vad vi ser omkring oss just nu i våra olika kyrkor och gemenskaper och vad vi är kallade att bli – vad kyrkan är kallad att bli och vad våra kristna gemenskaper är kallade att bli. Kallelsen är brådskande och utmaningen omöjlig att förneka.
En av platserna vi besökte på vår resa var Laodicea – där biskopen och hela kyrkan kallades för ”ljummen” (Uppenbarelseboken 3:16). Hand i hand med detta går självbelåtenhet. Denna attityd avspeglas i orden: ”Jag är rik, jag har vunnit rikedom, jag behöver ingenting” (3:17). Herren säger om dessa: ”Just du är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken” (3:17)
Hur kan kristna fortsätta som de gör i en värld i desperat behov av ljus? Allvaret i den här frågan förklarar varför Vassula gav detta tal – eller snarare varför hon fick ta emot det här talet. Vi kommer alla att reagera olika beroende på vår förståelse och vår tradition, men det som säges till oss alla, vem och vad vi än är, är att Jesus Kristus vill ha enhet i kristenheten och det är tydligt att uttrycket av denna enhet – så väl som dess drivande kraft – är nattvarden.
Pilgrimsresan var en ”väckarklocka”. Vi möter svårigheter. När jag sa adjö till Vassula, var de sista orden hon sa till mig – två gånger – ”kämpa”. Vi måste nu kämpa med oss själva och inom våra kyrkor för att snabbt och helhjärtat få fram den enhet som Kristus vill. Det första steget är oss givet: förena påskens datum. Det första steget är inte olydnad mot våra kyrkors hierarkier eller överordnade (fastän vi måste svara på de extraordinära och underbara saker som skedde på pilgrimsresan); första steget är att kämpa och be för ett förenat påskdatum. Men allvaret i denna fråga är nu uppenbar. Den vision Kristus har för sin kyrka uppenbaras för oss (och andra på andra platser) och det kräver ett gensvar. Om vi inte ger ett gensvar, kommer vi inte att vara bättre än de kristna som beskrevs vara ”ljumma”. När vi stod i ruinerna av det som en gång var en stor gammal stad, blev vi inte varnade om vad som kan komma att ske utan vi fick en bild av hur det redan är. Andligt talat är våra kyrkor i ruiner just nu och det behövs den Helige Andes livgivande vind för att återuppliva oss, som de torra benen i öknen som fick liv igen. Gud kommer inte att låta denna situation förbli länge till och det är uppenbart att om mänskligheten inte svarar på denna kallelse kommer botemedlet, när det kommer, att vara smärtsamt. Vi uppmanas därför att ta medicin mot ett sår som redan är allvarligt infekterat. Om vi inte ens gör detta, behöver något mer radikalt ske.
