“Att stå fast i tron...”

Tillåt mig att tala som en munk, som lever ett avskilt och kontemplativt liv i bön.

Men det finns en uppgift som väntar honom, fast han kan inte veta om detta förrän han står ansikte mot ansikte med den, en uppgift av annorlunda sort – ett arbete som består av väntan, att hålla ut, att bevara tron, att vaka och be, att vänta på den Helige Ande när inte mycket verkar hända omkring honom. Ibland kanske det som sker omkring honom verkar gå åt helt fel håll, kanske verkar det till och med gå mot en katastrof.

Han har ett arbete att sköta nu – att hålla ut, att stå fast i tron, att bevara det som han tog emot från början och att gå vidare. Fastän detta arbete i världens ögon inte verkar vara något arbete alls, och det inte kommer saknas människor som säger: ”Du gör ingenting! Du behöver göra något riktigt arbete!” så är det faktiskt ett mycket praktiskt arbete, det måste göras, lika väl som måltider behöver förberedas, gräset behöver klippas och kapellet behöver förberedas för att fira Mässa.

Du kanske tänker, ”Jaha, det där är intressant men vad har det med oss som lever utanför klostret att göra?” Jo, allt, för som jag ofta har sagt tidigare, tror jag att Sant Liv i Gud är en monastisk spiritualitet, avsedd för alla, och tillgänglig för alla människor oavsett vem man är eller under vilka omständigheter man lever. Den är ”monastisk” därför att detta är vad de första munkarna sökte efter när de gick ut i öknen för 1700 år sedan, när de förnam att det fanns något annat, någon ”annan” som de leddes till att längta efter och hoppas på. När de funnit det, fann de att det inte bara var för dem, inte heller bara för ”troende”, utan att det gällde alla människor.

Det monastiska vittnesbördet är inte alltid uppskattat inom Kyrkan och i kyrkliga sammanhang, och inte heller är Sant Liv i Gud det, som vi märker idag. Vad dessa budskap har att säga till kyrkan är för många svårt att hantera, och vi själva kan stöta på envist motstånd, om inte öppen fientlighet, när vi försöker vittna.

Men det är här som uthållighet, att hålla fast vid vad vi vet är sant och rätt, kommer in. Och medan vi håller ut och går vidare händer något, och vårt andliga liv fördjupas och vidgas, till att bli mer ”stilla” än det kanske var i början när vi jagade efter allt vi hade att göra.

Det här är ingen undanflykt; det är inte en ursäkt för utebliven ”framgång”, även om världen alltid kommer att säga det.

Om din bönegrupp inte är den stora succé som du en gång hoppades att den skulle bli, om ditt böneliv är torrare och svårare än du tror att du kan hantera, om dina förhoppningar inför framtiden verkar dö bort, om din strävan efter att ”göra” något för Gud inte ger några resultat, så var vid gott mod. Du vandrar på en välbekant väg, i gemenskap med alla dem som gått den före dig. Tala med dem, tänk på dem, utbyt tankar med dem, fira deras högtidsdagar, var glad åt deras sällskap och deras råd. De kan säga dig att, ja, det är så här, men fortsätt med det och genom det, så kommer du också att förstå saker på ett sätt och på ett djup som du aldrig kunde tidigare.

Be dina böner, bevara din tro, läs budskapen. Ett budskap om dagen, om du inte har tid med något annat, och fortsätt i förväntan.

Vår Herre verkar i våra hjärtan och förbereder dem för den kommande tiden. När så sker är det inte en tid för att säga så mycket, utan en tid för att fortsätta som förut och låta Honom utföra Sitt verk i oss.

Det är en märklig sak, i alla fall på det norra halvklotet, hur denna inre förändring i takt med kyrkoåret äger rum i samklang med årstidernas yttre förändringar och de långa nätterna som är här än en gång.

Hurra för Kyrkan, för hennes liturgiska år och det arbete som Hon låter oss göra inom Hennes gränser.