Jesu lidande

I budskapet Sant Liv i Gud den 17 maj 1987 minns Jesus sin dödsångest i Getsemane och säger: "Jag är allt som har hänt och skall hända."

Vad betyder detta oerhörda mysterium?

Få vet djupet. Jesus har tidigare förklarat Sitt enorma lidande på jorden för Marguerite-Marie Alacoque (1647-1690) och Luisa Piccarreta (1865-1947). Se nedan. Även Moder Maria har beskrivit detta för Fr. Stefano Gobbi 1991. (Se kap. 445 i "To the Priests, Our Lady's Beloved Sons").

I Sant Liv i Gud beskriver Jesus också Sitt lidande i detta nu. Men allt detta visar också den oändliga kärlek Gud ger till hela Mänskligheten, Guds brud, genom Jesu Heliga Hjärta. Det ger betydelsen av all ånger, bikt, bön och att ta emot den Heliga Eukaristin, som så många budskap tar upp.

Många säger att Jesus befinner sig i härligheten och därför inte kan lida. Detta är både rätt och fel. Samma anklagelser framförs mot Jungfru Maria, när hon gråter under sina uppenbarelser.

Det är riktigt att säga att Jesus inte kan lida längre i sitt uppståndna tillstånd, men Hans heliga lidanden sker enligt följande:

Under Hans sista lidande såg Hans heliga själ in i Hans gudomlighet, och Han såg alla generationers själar från Adam till den sista människan. I kraft av sin intellektuella syn såg Han i varje individ varje syndens rörelse, från den minsta ofullkomlighet till upprepade dödssynder. Han tog varje enskild synd på sig som en andlig smärta inom sig själv. Han led också av kärlek. Hans kärlek till var och en av oss är så intensiv, att den känner smärta av att se oss, Hans älskade brud, lida andligen av syndens förfärliga sjukdomar. Alldeles som någon lider av att se sitt livs älskade lida, så lider Jesus, vår gudomlige Brudgum, i den andliga sfären, av andligt lidande och andlig smärta. Skillnaden mellan oss och Jesus är att vi inte kan ta på oss en annan människas smärta, medan Jesus tog vår andliga smärta i sig.

Vi erfar faktiskt inte i vår ande lidandena orsakade av synd. Om vi kände det andliga lidandet av bara en enda avsiktlig mindre synd i en vecka, skulle vi dö av sorg. Denna andliga smärta övergår varje smärta, även den djupaste, som vi någonsin känt. Även sorg över en släktings död, en makes eller vårt eget barns, kommer inte i närheten av denna fruktansvärda, andliga smärta.

Jesus kände all denna smärta från synden i varje persons hela livstid. Eftersom Jesus är Gud och människa kände han i sitt sista lidande och under hela sitt liv på jorden (från konceptionen och framdeles) denna andliga smärta. Hans lidande i Getsemane och fram till Hans död på korset gjorde det bara tydligt utåt, men det var inte på något sätt ett kvantitetsmått på den synnerliga, andliga smärta som Kristi själ utstod. Eftersom den tillhör en annan ordning, är det bara Jesus som fullt ut kunnat känna den rena, andliga smärtans lidande.

Efter Jesus är det bara de heliga själarna i skärselden som känner till denna andliga smärta. I skärselden har de ingen köttslig kropp, och därför lider de av denna högre smärta på ett annorlunda sätt – ett rent andligt sätt, ren andlig smärta.

Denna andliga smärta i Jesus varade hela livet för honom, såsom Han berättade för Marguerite-Marie, (se fotnot 1 nedan) när hon frågade varför det fanns ett kors bland lågorna, som kom från Hans Heliga Hjärta i de visioner Han visade henne. Jesus svarade att det var därför att Hans Hjärta från det allra första ögonblicket av Hans tillblivelse började känna denna smärta för vår frälsning.

Om en sådan tanke skulle få en teolog att höja på ögonbrynet bör man komma ihåg, att empirisk kunskap inte är nödvändig för Kristi mänskliga ande för att kommunicera med Hans gudomlighet. Ande-till-ande kommunikation med Gud ligger bortom sinnen och förstånd; därför var en sådan kommunikation möjlig för Kristus ända från modersskötet beroende på den hypostatiska föreningen .

Jesu lidande av andlig smärta för våra synder är som ett grötomslag lagt över all tid, så att det i varje sekel drar ut syndens gift ur oss i varje stund vi önskar det genom att vi ångrar oss. Dessa frälsningens helande handlingar för att ta bort vår synd liksom ”vilar” i Kristi gudomlighet.

Detta bevisas av att vi kan ”hämta ut dem” från Kristus och göra anspråk på dem för oss genom Kyrkan och uppriktig bön genom bikten: prästen är genom prästvigningen bemyndigad att ”hämta ut” helande från Kristus och ge det till oss. Vi gör anspråk på det frälsande helandet genom vår ånger.

Vi kan ta emot helande av syndens sår från Jesu lidande när som helst.

Det är i denna betydelse som man kan säga att Jesus lider här och nu. Varje synd vi begår var omedelbart närvarande för Honom i den gudomliga och eviga vision Han hade under sin historiska livstid, där vår synd var inför Honom hela tiden. Lidandet som förorsakades Honom av denna vision ökades av vår avsiktliga synd och minskades av vår ånger.

Denna smärta togs bort från Kristus genom vår ärliga och absoluta föresats att inte synda igen. Därför liksom ”förminskar” vår ånger eller vårt beslut att inte synda det lidande Han ”utstod” under sin historiska livstid, då vår tid var omedelbart närvarande för Honom. Detta är vad vi menar när vi säger att Jesus lider NU.

I den gudomliga frälsningsekonomin gör varje helig mässa Golgota närvarande idag. Tiden är som en cirkel kring Jesu liv, Hans korslidande och Hans övriga lidanden. Jesus är som mittpunkten i den cirkeln. Våra liv ligger på lika avstånd från Jesus på Hans tid, oavsett i vilken epok vi lever. Utifrån detta perspektiv kan vi därför säga att Jesus lider just nu av smärta från min synd genom min oförmåga att lida i det själstillstånd jag befinner mig i (i detta kroppsliga liv upplever vi inte andligt lidande som orsakas vår själ, fast det är en andlig realitet) och Jesus lider likaså närhelst vi, även på det allra minsta sätt, avvisar Hans kärlek. Jesus säger: ”Min önskan är att återföra de gudlösa till förstånd.

Min Vassula, känn Mitt Heliga Hjärta, det har aldrig varit så sönderslitet och gjort så ont som i denna mörka tid… Ändå, hur mycket större är inte Min smärta över att se så många själar vara på väg mot den eviga elden; förstå Mitt barn, att ditt lidande inte är någonting i jämförelse med Mitt….” (Budskap SLIG den 5 juli 1989).

Det oändliga hav av sorg i Jesus, förorsakad av andlig smärta, som i sin tur förorsakats av Hans kärlekssmärta för oss, fyller varje tidens ögonblick.

Vi kan när som helst lindra den och lyfta bort den från Jesus genom handlingar av kärlek och ånger. Dessa måste vara uppriktiga och komma från hjärtat.

De måste komma från hjärtat, ty i de andliga realiteternas värld är det vårt hjärtas varje rörelse som Jesus känner. En jämförande bild kan hjälpa till att förklara detta.

Vår mänskliga vilja (som är vårt ’hjärta’) är fästad, kan man säga, med tusentals trådar vid varje fiber i Jesu Hjärta. Dessa trådar kan liknas vid de tunnaste fiskelinor av silver med fina hakar i Jesu Hjärta. När vår vilja drar bort från Jesus mot synden, då drar ’tråden’ i den haken i den fibern i Jesu Hjärta, vilket resulterar i smärta för Honom. Eftersom vi är i köttet känner vi inte samma smärta i vår ande. Denna smärta är dold för oss genom tron. Men när vår ande lämnar kroppen och vi kommer in helt och hållet i de andliga realiteternas skådande, känner vi smärtan, antingen i skärselden eller i helvetet.

Vid den sista uppståndelsen kommer vår kropp att dela själens smärta. Vid den Yttersta Domen kommer de som är i skärselden att bli befriade från sin smärtas eld, och de som är i helvetet kommer att för alltid kastas i elden med sin kropp, som fullt ut delar deras andliga smärta.

Jesu ord beträffande denna aspekt på helvetets natur citeras sällan om någonsin:
”Där maskarna inte dör och elden inte släcks” (Mark 9:48).

Detta betyder att eftersom personen är i ett tillstånd av evig död och ändå lever, då har kroppen del i detta dödens tillstånd – kroppen har del i maskförgängelsen, ändå är den levande i detta tillstånd med smärta från den andliga elden som förtär den utan slut och som aldrig skall slockna.

(Se budskap SLIG den 27 april 1987 när berget av eld ses av Vassula med två floder av eld som rinner fram. Jesus säger:
”Jag, Herren, skall den dagen då Jag håller dom skilja de onda själarna från de goda själarna; då skall alla satans efterföljare kastas i dessa två floder av eld….”).

Jesus måste lida för varje synd vi begått, och smärtan för bara en enda dödssynd var helvetets smärta, därför att den var en dödssynd. Jesus skulle ha lidit hela det fysiska lidandet och döden på korset även för att rädda mig ensam.

Därför bör vi inse att vad Han led i form av andlig smärta för en enda dödssynd från vår sida var ett lidande långt utöver hela det fysiska lidandet (se fotnot 2). När vi bekänner och blir förlåtna för en enda dödssynd, kan vi veta att gåvan av ånger och sorg kostade Jesus den andliga smärta, som förorsakats av den synden, för att vi skulle bli fria. Eftersom andlig smärta är av ett annat slag än fysisk smärta, kan endast Jesus helt förstå denna andliga finess och intensitet. Våra fattiga, okultiverade sinnen kan inte förstå det. Hans andliga lidande under korslidandet för en enda av mina personliga synder övergick hela det fysiska lidandet vid Hans fruktansvärda död på korset.

Det finns de som gråter över andras lidanden. Det är tårar av mänskligt medlidande. Det finns de som gråter över Jesu lidanden, och det är fortfarande tårar av mänskligt medlidande. Det finns de som gråter över sina synder med tårar av ren sorg. Det finns de som gråter på grund av en inre syn av hur synd smärtar vår Gud, och de är så ett med Gud, att de gråter över allt som smärtar Honom men aldrig över sina egna lidanden.

Dessa tårar kommer från ren kärlek – från en förening med och i Gud. Dessa tårar är Faderns tårar uttryckta genom en människa som är ett med Honom. När döden kommer till dessa som gråter tårar av ren kärlek omvandlas dessa tårar till tårar av eld. Det är Guds rena kärlek, som önskar att vi, Hans barn, blir ett med Honom i himlens salighet. I himlen finns inga tårar av sorg, men kärleken är så intensiv, att om den skulle uttryckas på jorden skulle den visa sig som mänskliga tårar.

Sålunda är tårar som Maria fäller genom bilder, uppenbarelser eller statyer ett verkligt och sant uttryck för den intensiva kärlek hon känner för oss i himlen.

Vårt jordiska sätt att uttrycka en sådan kärleksfull omsorg är genom tårar. ”Se hur mycket han älskade honom,” sade judarna när Jesus grät över Lasarus’ död. I himlen känns inte smärta som smärta, den erfars som intensiv kärlek. Denna kärlek är så intensiv, att det enda sätt som den kan uppenbara sig på är genom tårar.

Sådan är Jesu och Marias kärlek till var och en av oss personligen och individuellt, närhelst den uppenbaras som gråt; det är för var och en av oss som dessa tårar fälls. Maria som gråter över världen är också Maria som gråter personligen över mig. Detta är jordiska tecken på de tårar av eld som oupphörligt utgjuts av den Helige Ande i himlen och som utgjuts genom uppenbarelser eller statyer som vatten eller olja.

Detta vatten kommer från Guds flod i himlen, Andens vatten, medan oljan är Andens smörjelse. Dessa tårar väller upp från djupen i Gud ut över världen. Hans kärlek omvandlas till små droppar av vatten eller olja för att vi skall bli helade. Hur ödmjuk är inte Gud! Vem kan vara rädd för en Gudom som böjer sig ner till oss för att torka våra tårar genom att utgjuta sina egna?

Vi gråter aldrig ensamma. Någon med tårarnas gåva sade att medan naturliga tårar stiger upp i tårkanalerna, så kom hennes tårar från någonstans ovanför ögat och rann sedan ner för att rinna över på normalt sätt. Hon sade: ”Det var som om Gud grät genom mina ögon.”

Eftersom detta skedde endast under bön är det möjligt att Han gjorde det. Alltid där det finns kärlek, finns det tårar.

Anm Aposteln Johannes var den första att veta betydelsen av Jesu Heliga Hjärta. Den andra är den heliga Gertrud den Stora,1256-1302

Fotnot 1: Marguerite-Marie Alacoque (1647-1690), fransk nunna i klostret La Visitation i Paray-le-Monial. Genom tre uppenbarelser fick hon insikt om hur betydelsefull andakten till Jesu Heliga Hjärta var. Hon bemödade sig att sprida denna andakt, och Kyrkan krönte till slut hennes möda med framgång. Den 9 juni 1899 instiftade påven Leo XIII Jesu Hjärtas fest. Tillbaka till fortsättningen 1

Fotnot 2: För att frälsa oss från varje dödlig synd måste Jesus erfara den andliga smärta som hörde till den syndens ”död” – den andliga smärta vi skulle varit tvungna att utstå i evighet. Jesus berättade för Luisa Piccarreta (1865-1947), se länk, att han utstod denna andliga död alternerande med liv, för att lida för alla dödssynder, ständigt i varje ögonblick av sitt liv från konceptionen till sin död. Tillbaka till fortsättningen 2