Alltsedan budskapen publicerats och spritts har en ständig granskning av teologer pågått. Budskapen har nått kristna såväl som icke-kristna kretsar världen över. De kristna tillhör olika kyrkor.
Inom den Romersk-katolska kyrkan har frågan väckts om budskapen är förenliga med kyrkans lära och många biskopar och katoliker har sökt vägledning. Troskongregrationen inom Vatikanen har nu granskat skrifterna under ledning av prefekten kardinal Joseph Ratzinger (numera påven Benedikt XVI).
Här nedan finns brevväxlingen mellan Vassula och Troskongregationen. För klarläggandet har fem frågor ställts som Vassula har besvarat enligt nedan.
Fråga 1. Förhållandet mellan SLIG och Uppenbarelsen?
Fråga 2. Vassulas förhållande som ortodox kristen till den Romersk-katolska kyrkan?
Fråga 3. Förvirring i terminologin beträffande den Heliga Treenighetens personer.
Fråga 4. Protologi och eskatologi.
Fråga 5. SLIG som en rörelse?
Rom 30.03.03
Kära läsare av SLIG.
Sedan år 2000 har jag haft äran att stå i kontakt med Hans Eminens Kardinal Joseph Ratzinger, prefekt för Kongregationen för trosläran. Den 6 juli 2000 underställde jag honom min ödmjuka anhållan att mina skrifter måtte underkastas ytterligare studium av nämnda kongregation, och att jag skulle få tillfälle att svara på de reservationer som uttryckts i Notifikationen av den 6 oktober 1995. Hans Eminens har välvilligt beviljat mig denna möjlighet och genom Fader Prospero Grech till mig överlämnat ett brev av den 4 april 2002, vilket innehåller fem frågor som jag skulle besvara. Mina svar på dessa frågor underställdes sedan Kongregationen för trosläran den 26 juni 2002. Kardinal Ratzinger har bett mig att publicera frågorna och mina svar, och jag är glad att delge dem åt er som ett uttryck för min officiella ståndpunkt.
Jag ber att publiceringen av detta dokument skall få tjäna sanningens och kärlekens dialog, som är så viktig inte bara för ekumeniken utan också för att låta Guds nådegåvor bära frukt i kyrkan.
Må Gud välsigna er.
Vassula
Collegio Sta Monica
Via Paolo VI, 25
00193 Rom
Italien 4 april 2002
Kära Fru Rydén,
Den 6 juli 2000 sände Ni ett brev till Hans Eminens Kardinal Ratzinger angående Notifikationen från Kongregationen för Trosläran rörande Era skrifter. Hans Eminens har tagit ställning till Ert brev och tillsammans med sina medarbetare beslutat att ge Er tillfälle att förtydliga innebörden i en del påståenden i Era publicerade verk. Till detta ändamål har jag delegerats att kontakta Er personligen både i samtal och i skrift, så att kongregationen kan få en klarare bild av den exakta tolkningen av dessa påståenden. Jag önskar klargöra från början att, eftersom Ni inte är romersk katolik, faller Ni inte under kongregationens jurisdiktion och att kritiken inte är personlig mot Er. Emellertid, eftersom många katoliker följer ”Sant Liv i Gud”, har de också rätt att veta var de står beträffande vissa läropunkter och praxis som föreskrivs i Era skrifter. Vi är också medvetna om Era barmhärtighetsverk, Era ansträngningar att leda alla kristna mot enhet med biskopen av Rom, Er stora vördnad för den Saliga Jungfrun Maria, Er framställning av Gud som kärlekens Gud även för icke kristna och Er antagonism mot rationalism och korruption bland kristna. Era senaste böcker tycks också ha lagt åt sidan vissa tvetydiga uttryck som fanns i Era tidigare böcker. Trots detta skulle jag vara tacksam om Ni så klart som möjligt kunde besvara vissa frågor för att hjälpa kongregationen att få en klarare bild av det Ni gör.
1. Ni vet mycket väl att det både för katoliker och ortodoxa finns endast en Uppenbarelse, Uppenbarelsen av Gud i Jesus Kristus, som innehålls i den Heliga Skrift och i Traditionen. Inom den Katolska kyrkan är inte heller accepterade ”privata” uppenbarelser som Lourdes eller Fatima trosfrågor, fastän de tas på allvar. I vilken mening betraktar Ni således Era skrifter som uppenbarelser och hur bör de tas emot av Era åhörare och läsare?
2. Ni tillhör den ortodoxa kyrkan och uppmanar ofta präster och biskopar som tillhör denna tro att erkänna påven och att stifta fred med den romerska kyrkan. Av detta skäl är Ni olyckligtvis inte välkommen i somliga länder som har samma trosövertygelse som Ni själv. Varför tar Ni på er detta uppdrag? Vilken är Er uppfattning om biskopen av Rom, och hur förutser Ni den framtida kristna enheten? Ibland får man intrycket, när man läser Era verk, att Ni står över båda kyrkorna utan att vara hängiven någondera. Till exempel verkar det som om Ni tar emot kommunionen i både katolska och ortodoxa kyrkor, men i Er äktenskapliga status följer ni bruket enligt oikonomia. Som jag redan sagt är dessa iakttagelser inte menade som en personlig kritik, eftersom vi absolut inte har någon rätt att sitta till doms över Ert samvete, men Ni förstår vår omsorg om Era katolska anhängare, som kan tolka dessa attityder på ett relativistiskt sätt och frestas att åsidosätta sin egen Kyrkas discipliner.
3. I era tidigare skrifter, som uppmärksammades i Notifikationen, fanns det en viss förvirring i terminologin beträffande Personerna i den Heliga Treenigheten. Vi är säkra på att ni delar er kyrkas lära. Tror ni att ni kan hjälpa oss att klargöra dessa uttryck? När ni skriver om trosfrågor, vore det inte lämpligt att följa den officiella terminologin i standardkatekeser för att undvika förvirring hos läsarna av ”Sant Liv i Gud”?
4. Det föreligger också vissa svårigheter beträffande protologi och eskatologi . I vilken mening har själen en ”vision av Gud” innan den ingjutits i kroppen? Och hur ser ni på den nya pingstens plats inom frälsningshistorien i relation till parousin och de dödas uppståndelse?
5. Vilken är den verkliga identiteten av rörelsen ”Sant Liv i Gud” och vad kräver den av sina anhängare? Hur är den strukturerad?
Bästa fru Rydén!
Vi beklagar, att vi besvärar Er med dessa frågor, och Ni skall vara försäkrad om att vi uppskattar Era goda verk och intentioner. Emellertid, som svar på Ert brev till Kardinal Ratzinger, har vi känt att det är vår plikt att klargöra vissa tvetydigheter, som kanske undgått Er i Era skrifter. Detta är vi skyldiga Era katolska läsare, som möjligen upplever en samvetskonflikt då de följer Era skrifter. Var god tag tid på Er för Ert svar; det bästa skulle vara om Ni och jag kunde träffas och ha några informella samtal, innan Ni sätter någonting på pränt. Be att den Helige Ande upplyser Er, och rådfråga någon andlig ledare eller teolog som Ni kan lita på. Vi är vissa om att också våra frågor kommer att hjälpa Er att förstå de djupare konsekvenserna av Era skrifter för att göra dem mer acceptabla både för katoliker och ortodoxa. Jag skall personligen stå till Ert förfogande för att klargöra frågornas mening.
Hans Eminens sänder sina hälsningar och litar på att Ni skall komma med ett tillfredsställande svar för att underlätta hans uppdrag att bemöta önskemålen i Ert brev.
Er i Kristus tillgivne
F. Prospero Grech, OSA
Kongregationens konsult.
Rom, 26.06.02
Högvördige Fader Prospero Grech
Collegio Sta Monica
Via Paolo VI, 25,
I-00193 Rom
Ang. Vassula Rydéns svar på Fader Prospero Grechs brev skrivet på prefekten för Kongregationen för trosläran Hans Eminens Kardinal Joseph Ratzingers vägnar, daterat den 4 april 2002
Bäste Fader Prospero Grech!
Först vill jag tacka för att Ni ger mig tillfälle att svara på de frågor Ni har beträffande mina skrifter och min aktivitet, vilka uttryckts så respektfullt i Ert brev av den 4 april 2002 och som upprepar de kritiserade punkterna i Notifikationen från 1995.
Jag är medveten om den uppgift och det ansvar som tillkommer Er heliga kongregation, nämligen att ’pröva andarna’ (1 Joh 4:1). Jag har under dessa år insett något av hur komplicerad denna uppgift att skilja mellan andarna är och hur delikat det är, eftersom jag själv under min väg mött många personer som närmat sig mig med anspråk på att också ha gudomliga upplevelser, som de ville blanda med mina. Av försiktighetsskäl och på grund av det ansvar jag har, har jag gjort det till en princip att inte ta notis om dem. Därför uppskattar jag verkligen betydelsen av Ert arbete att skydda de troende från varje skada och att hålla tron ren från icke autentiska erfarenheter, men lika mycket att säkra de äkta gåvorna som kan gagna Kyrkan.
Jag är också tacksam mot Er att Ni ger mig tillfälle att förtydliga och kasta ljus över vissa uttryck som kan verka oklara, eftersom de är skrivna i bildspråk och poetisk eller symbolisk stil. Jag är även medveten om att det faktum att jag talar till katolska kristna fastän jag själv är grekisk ortodox är ovanligt, men hellre än att se det som en störning önskar jag ödmjukt att detta kan vara mitt lilla bidrag till läkningen av meningsskiljaktigheterna mellan kristna bröder. Sålunda vill jag så gott jag kan fullständigt ärligt och klart besvara de frågor Ni värdigats tillställa mig, likaledes försäkrad om Er generositet, goda vilja och förståelse beträffande mina begränsningar i att uttrycka hela det panorama som innehålls i de 12 volymerna böcker med titeln Sant Liv i Gud (SLIG).
Fråga 1. Förhållandet mellan SLIG och Uppenbarelsen. Till fråga 1, 2, 3, 4 & 5
Ni vet mycket väl att det både för katoliker och ortodoxa finns endast en Uppenbarelse, Uppenbarelsen av Gud i Jesus Kristus, som innehålls i den Heliga Skrift och i Traditionen. Inom den Katolska kyrkan är inte heller accepterade ”privata” uppenbarelser som Lourdes eller Fatima, fastän de tas på allvar, trosfrågor. I vilken mening betraktar ni således era skrifter som uppenbarelser och hur bör de tas emot av era åhörare och läsare?
Jag har aldrig fått undervisning i den kristna trosläran och än mindre i teologi, och vid början av min kallelse och vid min omvändelse kände jag inte heller till några teologiska nyanser i stil med de ovannämnda. Jag har gradvis fått undervisning i dessa skillnader allteftersom den Helige Andes varsamma ledning fortskridit. I allra första början av denna kallelse var jag mycket förvirrad och tidigt, medan min ängel visade sig, sade jag: ”Men jag kan inte förstå. Vi har redan Bibeln, så varför behöver vi budskap?” Min ängel svarade: ”Du menar verkligen att allt har givits i Bibeln?” Jag svarade: Ja. Det är därför som jag inte ser meningen med allt detta. Jag menar att ingenting är nytt. Då sade ängeln: ”Gud vill att dessa budskap skall ges” Jag sade: ”Finns det något särskilt skäl till att det skall vara till mig?” Ängeln svarade: ”Nej. Gud älskar er alla. Dessa budskap är bara en påminnelse för att påminna er om hur era grundvalar började” (7 augusti 1986).
En protestantisk präst sade en gång till mig att det inte finns något skäl till att Gud skulle vilja tala till oss nu när vi har Bibeln. Förvirrad sade jag till Kristus: ”Herre, det finns en del präster som vägrar höra eller tro att Du kan manifestera Dig så här, genom mig; de säger att Du, Jesus, har skänkt oss hela sanningen och att de inte behöver något annat än Bibeln, med andra ord att alla dessa verk är falska.” Kristus gav följande svar:
”Jag har sagt er alla att Förespråkaren, den Helige Ande, som Fadern skall sända i Mitt Namn, skall lära er allt och påminna er om allt Jag har sagt er. Jag ger er inte någon ny lära, Jag påminner er bara om sanningen och leder dem som gått vilse tillbaka till den fullständiga sanningen. Jag, Herren, skall fortsätta att väcka er med påminnelser, och Min Helige Ande, Förespråkaren, skall alltid vara hos er som Påminnelsen om Mitt Ord. Bli därför inte förvånad när Min Helige Ande talar till dig – dessa påminnelser ges av Min Nåd för att omvända er och påminna er om Mina Vägar” (20 december 1988).
Ytterligare ett avsnitt; 11 år senare bad vår Herre mig att skriva följande:
”Alla dessa budskap kommer ovanifrån och är inspirerade av Mig. De kan med fördel användas för undervisning och för att vederlägga misstag. De kan användas för att leda kyrkan till enhet och för att leda människors liv och lära dem att bli heliga. De ges åt er för att ge en bättre förklaring till Uppenbarelsen som givits er. De är en outtömlig källa av förunderlig nåd för er alla för att förnya er” (30 juli 1999).
Jag tror att det bara finns en Uppenbarelse och jag har aldrig sagt motsatsen, inte heller finner ni detta i mina skrifter. Jag förväntar mig inte att läsarna av SLIG uppfattar budskapen för mera än den Heliga Skrift, och jag är säker på att ingenting i SLIG-böckerna kan förleda någon som hör och läser mina verk att tänka på något annat sätt. Jag citerar hela tiden många avsnitt ur Bibeln, ibland till och med mera än själva budskapen. Inom budskapen finns det ett klart och ständigt fasthållande vid att lägga huvudvikten vid den Heliga Skrift och att leva av dess sanning. Skrifterna är en aktualisering av och en påminnelse om den enda Uppenbarelsen i Kristus, fasthållen i Bibeln och Traditionen, förmedlad genom kyrkan; de är blott en vädjan för denna Uppenbarelse. Dessa skrifter har faktiskt aldrig påverkat läsarna att gå utöver Skriften, men vittnesbörd visar att de har varit till hjälp för att förstå Guds Ord mycket bättre. Likväl vet vi att Gud kan påminna oss om sitt välsignade Ord när Han vet att det är nödvändigt för kyrkans väl. Förmåner av detta slag, för en förmån är det, belyser och manifesterar en redan känd sanning och ger en bättre förståelse av den.
Då skulle man kunna fråga varför Gud kallar någon som är så begränsad och ovärdig, totalt ointresserad och okunnig i kyrkliga angelägenheter, som aldrig sökt Gud, att ta emot en ”påminnelse om Hans Ord”. Är inte prästerna och teologerna kallade att göra samma sak? Jo, det tror jag att de är, och jag har aldrig avsett att tävla med prästerna och teologerna som Gud har kallat att göra sin plikt; ändå tror jag att Gud har kallat mig oväntat genom ett direkt ingripande från Hans sida.
Jag har nyligen fått veta att Andra Vatikankonciliet understrukit hur viktigt det är att lekmännen medverkar till att sprida den Goda Nyheten genom de olika gåvor som Gud ger sin Kyrka. I Lumen Gentium slår konciliet fast att lekmännen deltar i Kristi profetiska ämbete och att Kristus ”fullföljer detta ämbete, inte bara genom hierarkin utan också genom lekmännen. Följaktligen både insätter han dem som vittnen och utrustar dem med trons sinne (sensus fidei) och ordets nåd” (LG 35). Varje lekman har därför en roll att spela i att tjäna evangeliet i enlighet med den gåva Gud har givit honom/henne, och genom dessa gåvor är han/hon på samma gång vittne och ett levande redskap för själva kyrkans uppdrag, ”enligt det mått av nåd Kristus givit”.
I de flesta klassiska arbeten i grundläggande katolsk teologi finns det en distinktion mellan Uppenbarelsen som en direkt återspegling av det gudomliga (Uppenbarelsen med stort U) och uppenbarelse som en personlig erfarenhet (uppenbarelse med litet u, ofta uppenbarelser i plural). När jag talar om min anspråkslösa erfarenhet som ”uppenbarelse” talar jag om uppenbarelse med litet u ur erfarenhetssynpunkt.
Jag talar inte om min erfarenhet som uppenbarelse ur lärosynpunkt, då jag inte på något sätt vill tävla med Uppenbarelsen. Precis som med andra ”privata uppenbarelser” eller ”profetiska uppenbarelser” lägger mitt arbete inte någonting till trosskatten. Tvärtom, Guds kallelse till mig har till syfte att visa på trohet mot sanningens fullhet i trosskatten, att gå in fullständigare i denna sanning och leva av den.
Andra Vatikankonciliets konstitution Dei Verbum har klargjort att den Allmänna Uppenbarelsen är avslutad och fullkomlig och att ”ingen ny offentlig uppenbarelse är att vänta före vår Herre Jesu Kristi framträdande i makt och härlighet” (jfr 1 Tim 6:14; Tit 2:13) (Dei Verbum 4) . Å andra sidan gör Dei Verbum det också klart att Guds folk ständigt behöver fördjupa uppskattningen av denna sanning.
”Denna från apostlarna kommande tradition förkovras i Kyrkan med den Helige Andes bistånd. Ty förståelsen av traderade ordningar och ord växer när de troende med eftertanke och studium begrundar dem i sitt hjärta (jfr Luk 2:19 och 51), när de får djupare insikter i andliga ting, och när de lyssnar till förkunnelsen från dem som med biskopsämbetets succession har mottagit sanningens tillförlitliga nådegåva. Det är Kyrkan som under seklernas gång oavlåtligen sträcker sig mot fullheten av den gudomliga sanningen, ända tills Guds löften fullbordas i henne.” (Dei Verbum 8) .
Hans Eminens Kardinal Joseph Ratzinger har angående förhållandet mellan kristen profetia och Uppenbarelsen mycket tydligt hävdat att tesen att profetian skulle ta slut i och med avslutningen av Uppenbarelsen i Kristus innehåller dolda missförstånd. Hans ställningstagande uttrycktes först i en intervju om kristen profetia, och en andra gång i en kommentar till offentliggörandet om den tredje hemligheten i Fatima. Jag tillåter mig att citera honom direkt från intervjun:
”Uppenbarelsen är väsentligen Gud som ger sig själv åt oss, som bygger historien tillsammans med oss och som förenar oss alla. Den är avslöjandet av ett möte som också har en inneboende kommunikativ dimension och en kognitiv struktur. Detta medför också konsekvenser för kunskap om Uppenbarelsens sanning. Rätt förstådd har Uppenbarelsen nått sitt mål med Kristus för – enligt dessa sköna ord av den helige Johannes av Korset – när Gud har talat personligen finns det ingenting mer att säga. Ingenting ytterligare kan sägas om Logos, Ordet. Han är bland oss på ett fullständigt sätt och Gud har ingenting större att ge oss, att säga oss än Sig själv. Men just denna helhet i Guds givande av Sig själv – d.v.s. att Han , Logos, Ordet, är närvarande i köttet – betyder också att vi måste fortsätta att penetrera detta Mysterium. Detta leder oss tillbaka till hoppets struktur. Kristi ankomst är början på en ständigt fördjupad kunskap om och en gradvis upptäckt av vad som givits i Logos, Ordet. Sålunda har en ny väg påbörjats för att leda människan till hela sanningen, som Jesus uttrycker det i Johannes evangelium, när han säger att den Helige Ande skall komma ner. Jag tror att den pneumatologiska kristologin i Jesu avskedstal är mycket viktig för vårt tema, när det nu är så att Kristus förklarar att hans ankomst i köttet bara var ett första steg. Den verkliga ankomsten skall inträffa när Kristus inte längre är bunden till en viss plats eller till en kropp som begränsas lokalt utan när han kommer till oss alla i Anden som den Uppståndne, så att vi när vi träder in i sanningen också kan uppnå allt större djup. Det tycks mig klart att – när man tar i betraktande att kyrkans tid, d.v.s. den tid när Kristus kommer till oss i Ande är bestämd av just denna pneumatologiska kristologi – det profetiska elementet, som ett element av hopp och kallelse, av naturliga skäl inte kan fattas eller tillåtas att blekna bort” (30 Giorni, januari 1999).
På samma sätt gör jag inte på något sätt anspråk på att mina skrifter skulle ha status eller auktoritet som kommer ens nära den Heliga Skrift. Den Heliga Skrift är inspirerad på ett ofelbart sätt. Jag tror i all ödmjukhet att Herren har vidrört mig för att vandra med Honom genom ett direkt agerande i min själ genom att hjälpa mig när jag kallas att skriva, men det är inte inspiration i samma mening som när det gäller Skriften och resultatet är inte ofelbart, men detta betyder inte heller att det skulle finnas läromässiga fel i mina skrifter, vilket jag är säker på att det inte gör.
I Fader Marie-Eugènes bok I am a Daughter of the Church (Jag är en Kyrkans dotter) påminner han oss om hur Gud kan anpassa sig efter själen:
”Guds direkta handlande, som sålunda är grundat i den människa som Han använder sig av, är underbart anpassat till själens psykologiska liv. Denna Guds anpassning bör understrykas som ett betydande karakteristikum i Hans ingripanden. Gud, som samtycker till att tala de mänskliga tecknens språk för att ge oss sitt ljus, går så långt när Han sänker sig till vår nivå, att han anpassar sig till våra temperament och våra behov i sitt val av dessa tecken, för att säkrare nå oss. För en tro som har bevarat sin renhet och enkelhet talar Han på ett språk med yttre strålande tecken som får tron att vibrera. För en tro som rationalismen har gjort försiktig och kritisk kommer Han att använda ett mer intellektuellt språk.”
Kardinal Ratzinger har sagt, ”att det, också när det gäller autentisk mystik, alltid beror på den mänskliga själens möjligheter och dess begränsningar, om en människa skall kunna göra anspråk på att vara ett uttryck och en spegelbild för inre kontakt med Gud”.
Jag upplever således Guds Ord utan ansträngning, med andra ord utan att pressa mig på något sätt, de bara kommer. Jag tar emot dessa meddelanden (inre ord) i två former. Var god lägg märke till att jag på intet sätt menar att säga att jag vet fullkomligt hur jag skall uttrycka detta fenomen, och hur Gud kan göra sådant, men förklaringen här nedan är den bästa jag kan ge:
1. Genom inre ord, nämligen ’locutions’ (inre samtal). De ord jag uppfattar är substantiella, mycket tydligare än om jag skulle höra dem med mina öron. Ett enda ord ensamt kan innehålla en värld av innebörd så att förståelsen av ordet självt aldrig snabbt skulle kunna kläs i mänskligt språk. Varje gudomligt ord eller gudomlig undervisning som givits för att undervisa mig sker inte på det sätt som sker i skolundervisningen, där det kanske på grund av begränsad tid inte helt kan förklaras genast, eller på grund av mänsklig svaghet kan glömmas bort, eller inte ens förstås helt och hållet. Men den gudomliga undervisningen eller ordet som blir givet ges inom en sådan tidsrymd och blir så ingraverat i sinnet att det blir svårt att glömma det. Ljuset som det sprider är så omfattande, som ett starkt sken som lyser vitt och brett, och det ger omedelbart en rikedom av kunskap, mera än bara själva ordet. Ordet som ges är som en bred flod som delas upp i flera mindre vattendrag och som går ut överallt och till olika platser men de kommer alltid från den enda floden. Med vilken normal undervisning som helst i skolan skulle det ha tagit mig månader att lära mig det. Eftersom jag upplever orden så starkt, är jag likaledes medveten om att den skrivna formen och det sätt på vilket jag bör uttrycka orden fortfarande är beroende av min begränsade förmåga att skriva och uttrycka mig.
2. Det andra sättet på vilket jag tar emot orden från Gud är genom ett förståelsens ljus i mitt intellekt utan något uttalat ord. Det är som om Gud förmedlar sin tanke till min. Jag brukar omedelbart veta vad Gud önskar eller vill säga. Sedan måste jag skriva ner detta ”icke uttryckta budskap” så gott jag kan genom att välja mina egna ord.
Senare har jag hört här i Rom att den heliga Birgitta av Sverige hade liknande sätt för att skriva ner sina budskap.
Varför har Herren valt denna speciella form för att skriva ner budskap varvid Han till och med fattar tag i min hand? Jag vet verkligen inte. Herren sade bara till mig när jag frågade Honom varför: ”Därför att Jag tycker om att ha det på det här sättet.” Därför vet jag inte hur detta sker. Jag skulle vilja påpeka att teologer som också är experter på grafologi och som har undersökt de handskrivna anteckningarna har kallat dem ”hieratiska”, och dessa grafologer beskriver många grundläggande skillnader mellan det sätt jag skriver på och s.k. automatisk skrift. Senare har jag fått veta att kända mystiker som Teresa av Avila upplevde att hennes kropp eller ibland delar av hennes kropp lyftes upp. Jag tror att detta är en mild form av uppryckande av min hand, och jag litar på att Herren har sina egna syften med detta.
Fråga 2. Mitt förhållande som ortodox kristen till den Romersk-katolska kyrkan Till fråga 1, 2, 3, 4 & 5
Ni tillhör den ortodoxa kyrkan och uppmanar ofta präster och biskopar som tillhör denna tro att erkänna påven och att stifta fred med den Romerska kyrkan. Av detta skäl är ni olyckligtvis inte välkommen i somliga länder som har samma trosövertygelse som ni själv. Varför tar ni på er detta uppdrag? Vilken är er uppfattning om biskopen av Rom, och hur förutser ni den framtida kristna enheten? Ibland får man intrycket, när man läser era verk, att ni står över båda kyrkorna utan att vara hängiven någondera. Till exempel verkar det som om ni tar emot kommunionen i både katolska och ortodoxa kyrkor, men i er äktenskapliga status följer ni bruket enligt oikonomia. Som jag redan sagt är dessa iakttagelser inte menade som personlig kritik, eftersom vi absolut inte har någon rätt att sitta till doms över ert samvete, men ni förstår vår omsorg om era katolska anhängare som kan tolka dessa attityder på ett relativistiskt sätt och frestas att åsidosätta sin egen Kyrkas discipliner.
Motiv för att åta mig detta enhetsverk
Jag tror inte att jag någonsin skulle haft mod eller iver att möta de ortodoxa för att leda dem till att förstå den försoning som vår Herre önskar av dem, om jag inte hade erfarit vår Herres närvaro; jag skulle inte heller har stått ut med deras motstånd, kritik och förföljelser mot mig. I allra första början av Guds ingripande var jag fullständigt förvirrad och fruktade att jag höll på att utsättas för bedrägeri. Denna osäkerhet var i sanning det största korset, eftersom jag aldrig tidigare i mitt liv hört att Gud verkligen kan tala till människor i vår egen tid, och det fanns ingen jag kunde fråga om det. För den skull försökte jag att mota bort det, men upplevelsen lämnade mig inte och senare, långsamt, med tiden, blev jag lugnad och full av tillit att allt detta var endast Guds verk, för jag började se Guds hand i det. Det var därför som jag slutade med att vara rädd för att möta motstånd och kritik och fick total tillit till vår Herre, då jag visste, att där jag inte räcker till, kommer Han alltid att kompensera, trots min otillräcklighet, och Hans verk kommer alltid att sluta i ära.
Att närma sig de ortodoxa prästerna, munkarna och biskoparna för att de skall erkänna påven och försonas uppriktigt med den Romerska kyrkan är inte någon lätt uppgift, som vår Herre säger i ett av budskapen; det är som att försöka simma mot en stark ström. Men sedan jag sett hur vår Herre lider av vår splittring, kunde jag inte säga nej till vår Herres begäran, när Han bad mig att bära detta kors. Därför har jag accepterat denna uppgift, dock inte utan att ha gått igenom (och fortfarande går igenom) många eldar.
Ni har frågat: ”Varför tar ni på er denna uppgift?” Mitt svar är: därför att jag blev kallad av Gud, jag trodde på Honom, och jag svarade Honom: därför att jag vill göra Guds vilja. Ett av Kristi första ord var: ”Vilket hus är viktigast, ditt hus eller Mitt Hus?” Jag svarade: ”Ditt hus, Herre.” Han sade: ”Förnya Mitt Hus, försköna Mitt Hus och förena det.”
En del av den grekisk-ortodoxa hierarkin förkastar mig fullständigt, för det första därför att de inte tror mig , för det andra därför att jag är kvinna, och för det tredje därför att en kvinna inte bör tala. En del av munkarna är misstänksamma mot mig och säger att jag förmodligen är en trojansk häst skickad och betalad av Påven, eller att jag till och med tillhör uniaterna. Många vill inte höra talas om försoning eller ekumenik. De anser att det är kätteri om jag ber tillsammans med romerska katoliker. Det är i detta de uppfattar det som att jag står över båda kyrkorna utan att vara hängiven någon av dem. Jag är fullständigt hängiven min kyrka, men det är inte kätteri eller synd om jag lever ekumeniskt och ber med andra kristna för att främja enheten. Nyckeln till enhet är emellertid, enligt vår Herre i dessa böcker, ödmjukhet och kärlek. Många av kyrkornas folk har ännu inte denna nyckel. Många bland det grekisk-ortodoxa lekfolket, men också den enkle prästen runt hörnet, ända till munken i ett avlägset kloster, skulle fram till denna dag kalla den romersk-katolska kyrkan för heretisk och farlig. De är lärda att tro så alltsedan födelsen och det är fel. Ändå tror jag att de, styvnackade som de är, kan förändras med en genomgripande omvändelse och genom den Helige Andes kraft, som skall få dem att böja sig, och genom de troendes böner. I våra samlingar ber vi till Gud om denna hjärtats förändring.
Inte desto mindre är det inte en fråga om att endast de skall böja sig. Alla måste böja sig i ödmjukhet och kärlek. Varje kyrkas folk bör vara villiga att dö bort från sitt eget jag och överge sin styvnackenhet; sedan kommer Kristi närvaro att lysa i dem genom denna akt av ödmjukhet och lydnad för sanningen. Jag tror att kyrkornas forna och nuvarande felsteg genom denna akt av ödmjukhet kommer att sköljas bort och enheten åstadkommas. Jag förlorar aldrig hoppet att närma mig de ortodoxa, och det är därför som jag alltid återvänder till dem och ger dem mitt vittnesbörd. Mitt vittnesbörd ges för att påminna dem om vår Herres ord: ”Må de vara ett i oss, som du är i mig och jag är i dig, så att världen kan tro att du har sänt mig” (Joh 17:21). På detta sätt har, trots alla hinder, några ekumeniska bönegrupper bildats i Aten och på Rhodos med ortodoxa präster som ingår i dem. Alla dessa bönegrupper börjar med att be Rosenkransen, sedan andra böner. Men jag har inte bara blivit förkastad av den ortodoxa hierarkin av ovannämnda skäl, utan vår Herre har också givit mig ett ansenligt antal grekisk-ortodoxa prästvänner.
Biskopen av Rom
Vår Herre gav mig en inre vision av tre järnstänger som symboliserar de tre stora kristna samfunden, katoliker, ortodoxa och protestanter, och kallade deras huvuden att mötas genom att böja sig, men för att mötas måste de böja sig. Detta avsnitt talar om den attityd som krävs för att uppnå den enhet som Herren längtat efter alltsedan hans bön till sin Fader ”att de alla må bli ett”. Detta avsnitt av SLIG- budskapen gör inte anspråk på att tala om enhet på ontologisk (ursprunglig, väsentlig) nivå, vilket antyder att det inte skulle finnas några skillnader i hur hög grad de olika kristna grupperna har bevarat den sanning Kristus anförtrodde åt sin kyrka. Och det är inte sant att jag påstår att denna kallelse till ödmjukhet bland kristna bröder skulle innebära ett all-kristet sätt att närma sig enheten och att enheten skulle komma närmare genom ett köpslående om sanningen (som en handelsman som säljer och köper) som skulle leda till en nivellering och en relativism beträffande sanningen. Tvärtom har jag ofta talat om vikten av att förbli trogen mot sanningen, och än mera än mitt tal är budskapet ingenting annat än en kallelse att leva genom evangeliets sanning i den enda Uppenbarelsen om Kristus, som uttryckts ovan. Böckerna innehåller många varningar för den motsatta attityden ända till att likna ”en falsk ekumenik” vid en trojansk häst som kommer med en livlös bild av Kristus.
”Denna figur som bemålats i många olika färger, denna gestalt som dessa köpmän försöker få er att vörda och följa är inte Jag - den är ett påhitt av perverterad mänsklig skicklighet för att degradera begreppet min Helighet och min Gudomlighet; den är en falsk ekumenik; den är ett trots mot allt som är heligt. Jag lider på grund av dessa handelsmäns synder” (22 oktober 1990).
Många avsnitt om enheten knyter samman dessa två vitala aspekter på ekumeniken: den andliga inställningen, som innebär ödmjukhet och kärlek mot andra kristna, parad med det kompromisslösa sökandet efter Kristi sanning. Ett exempel är ett avsnitt där Jungfru Maria talar om enhetens struktur:
”Guds rike är inte bara ord på läpparna, Guds rike är kärlek, frid, enhet och tro i hjärtat. Det är Herrens kyrka förenad till en enda inom er, i ert hjärta. Nycklarna till enhet är: kärlek och ödmjukhet. Jesus har aldrig manat er att skilja er åt, denna splittring i hans kyrka har aldrig varit hans vilja” (23 september 1991).
Längre fram i samma avsnitt talar Jesus om sanningen.”Försvara alltid sanningen intill döden. Från tid till annan kommer du att bli svedd, men Jag skall tillåta det bara precis så mycket att det håller din själ ren och läraktig” (upprepat den 5 juni 1992, den 25 september 1997, den 22 juni 1998 etc).
Jag har haft samanträffanden med katolska präster i USA, Holland och Schweiz i synnerhet som är mycket liberala och mycket mot påven. Jag har varit tvungen att försvara Peters Stol och förklara den för dem så gott jag kunnat genom kraftfulla budskap som kommit från Kristus, och jag visade dem hur förvirrade deras sinnen var. Till slut kom många av dessa präster och berättade för mig hur mycket de uppskattade dessa klargöranden. Det var emellertid några som inte samtyckte och som sade mig, att jag är mer katolsk än katolikerna. Fast det finns många avsnitt som berör enheten mellan kyrkorna, finns det också många som är skrivna särskilt för en mängd katolska präster som gör uppror mot påven, för att föra dem tillbaka till trohet mot honom. Här följer ett tidigt exempel:
”Jag, Herren, vill inte ha några skiljaktigheter i Min Kyrka. Ni skall, för Min skull, förena er och under Mitt Namn älska Mig, följa Mig och bära vittnesbörd om Mig. Ni skall älska varandra så som Jag har älskat er; ni skall förenas och bli till en flock under en Herde . Jag har, som ni alla vet, utvalt Petrus – gett honom auktoriteten. Jag har, som ni alla vet, gett honom himmelrikets nycklar. Jag har bett Petrus att föda Mina lamm och får- och se efter dem . Denna auktoritet blev given av Mig. Jag har inte velat ändra Min önskan” (19 mars 1988).
Ett annat budskap som talar om framtiden i enhet uttrycker det ännu klarare:
”Jag skall då placera en järnstav i Petrus hand med vilken han skall vakta Mina får. Och för dem som ännu inte vet och som ännu frågar: ’Varför är det så att vi måste ha en ledare?’ säger Jag er – ”Har ni någonsin sett eller hört talas om en flock får utan en herde? Jag är en himmelsk Herde och Jag har utvalt Petrus att vaka över Mina får intill Min återkomst. Jag har gett honom ansvaret, så varför alla dessa tvister, varför alla dessa meningslösa argument? Och för alla som ännu inte känner Mina Ord, säger Jag er att ni skall läsa dem i den Heliga Skrift – dessa ord finns i Johannes, min lärjunges vittnesbörd . Sedan skall Jag förena Min Kyrka och omsluta er med Mina armar till en fålla för denna tid. Som det är nu är ni alla skingrade och upprättar alltför många samfund, uppsplittrade sektioner. Min kropp har ni slitit i stycken och så här KAN DET INTE FORTGÅ. Jag skall förena er alla” (16 maj 1988).
Andra budskap talar om påven som Kristi ställföreträdare eller Kyrkans ställföreträdare. Här är ett exempel:
”Be för hela Kyrkan! Var Min kyrkas rökelse, och med det menar jag att ni skall be för alla som förkunnar Mitt Ord, från påven som representerar Mig till apostlarna och profeterna av idag, från prästernas själar och ordensfolkets själar till lekfolket, så att alla må bli redo att förstå, att alla ni som Jag nämnt är delar av En Kropp, Min Kropp” (10 januari 1990. Flera referenser i 1 juni 1989, 2 mars 1990, 10 oktober 1990, 18 mars 1991, 20 april 1993, 20 december 1993, 15 april 1996, 22 oktober 1996, 20 december 1996).
Böckerna innehåller inga referenser till hur Petrus’ roll skall förhålla sig till de olika patriarksätena, och därför kan jag inte tala om det. Men jag är medveten om att påven själv i encyklikan ”Ut Unum Sint” öppnar upp för en diskussion av detta slag:
”Inte desto mindre är det betydelsefullt och uppmuntrande att frågan om biskopens av Rom primat nu har blivit föremål för studium som redan pågår eller kommer att påbörjas inom den närmaste framtiden. Det är likaledes betydelsefullt och uppmuntrande att denna fråga framträder som ett väsentligt tema inte bara i de teologiska samtalen som den Katolska kyrkan inleder med andra kyrkor och kyrkliga gemenskaper, utan också mer allmänt i den ekumeniska rörelsen som helhet. Delegaterna vid Kyrkornas Världsråds femte möte för kommissionen ”Faith and Order” som sammanträdde i Santiago de Compostela rekommenderade, att kommissionen ”skulle börja ett nytt studium av frågan om en allmän tjänst för kristen enhet”. Efter århundraden av bittra motsättningar ser de andra kyrkorna och kyrkliga gemenskaperna mer och mer på denna enhetens tjänst på ett nytt sätt.”
Samma encyklika bekräftar nödvändigheten av att Öst och Väst förenas, varvid skillnader skall tillåtas mellan de två kyrkogemenskaperna samtidigt som de har full gemenskap med varandra:
Med hänsyn till allt detta önskar den Katolska kyrkan ingenting mindre än fullständig gemenskap mellan Öst och Väst. Hon finner inspiration för detta i det första årtusendets erfarenhet. Under den perioden ”hindrade inte utvecklingen av olika erfarenheter av kyrkligt liv kristna, genom ömsesidiga relationer, från att fortsätta att känna sig säkra på att de hörde hemma i varje kyrka, för lovprisning av den ende Fadern, genom Kristus i den Helige Ande steg upp från dem alla i en underbar mångfald av språk och melodier. Alla samlades gemensamt för att fira Eukaristin, hjärtpunkten och modellen för gemenskapen inte bara beträffande andligheten och det moraliska livet utan också för Kyrkans själva struktur, i mångfalden av ämbeten och tjänster under ledning av Biskopen, apostlarnas efterföljare. De första koncilierna är vältaliga vittnen om denna varaktiga enhet i olikheten”
Fastän böckerna inte behandlar strukturella frågor beträffande Öst och Väst, finns det många referenser till Östkyrkans betydelse. Därigenom paras ett kompromisslöst understrykande av betydelsen av Petrus’ roll i senare budskap med en insikt att andlig förnyelse mycket väl skulle kunna inspireras av Östkyrkan. Genom detta blir det än tydligare varför Kristi Kropp behöver andas med båda sina lungor, kyrkans västra och östra närvaro.
”Du Mitt västra hus har insett att en kropp behöver två lungor för att andas fritt, och att en kropp är ofullständig med bara en lunga. Be att förnyelsens Ande förenar er, men hur mycket måste Jag inte lida innan detta sker!” (27 november 1996).
Och ett annat liknande budskap:
”Be att det östra huset och det västra kommer samman, som när man för händerna samman i bön. Likt ett par händer, vackra, sammanförda, som pekar mot himlen i bön. Låt dessa två händer som tillhör samma kropp arbeta tillsammans och ha del i varandras förmåga och tillgångar, låt dessa båda händer lyfta Mig tillsammans” (15 juni 1995).
Ytterligare ett budskap talar om Östs roll i att sammanföra de båda husen igen och ena Kristi Kropp:
”Lyssna och skriv: härlighet skall stråla från den östra stranden – det är därför som Jag säger till Huset i väst: vänd dina blickar mot öster. Gråt inte bittert över avfallet och förstörelsen i ditt hus, låt dig inte bli slagen av panik, för i morgon skall ni äta och dricka tillsammans med Mitt skott från den Östra stranden – Min Ande skall föra er samman. Har ni inte hört att Öst och Väst skall bli ett rike? Har ni inte hört att Jag skall bestämma ett datum?
Jag skall sträcka ut Min hand och rista in följande ord på en stav: den västra stranden, Petrus hus, och alla som är trogna mot honom, sedan på en annan stav skall Jag rista in: den östra stranden, Paulus hus, tillsammans med alla som är trogna mot honom. Och när de två husens medlemmar skall säga: ”Herre, förklara nu för oss vad allt detta betyder,” skall Jag svara dem: ”Jag skall ta staven på vilken Jag ristade in Paulus namn tillsammans med alla dem som är trogna mot honom och lägga samman den med Petrus stav och alla hans trogna till en enda stav. Jag skall göra en stav av de två, och Jag skall hålla ihop dem som en. Jag skall sammanbinda dem med Mitt Namn. Detta skall vara bron mellan Väst och Öst. Mitt Heliga Namn skall binda samman bron, så att ni kan byta era ägodelar över bron. Medlemmarna från öst och från väst skall inte längre frambära offret enskilt utan tillsammans, och Jag skall härska över dem alla. Vad Jag har planerat skall ske, och skulle människor säga dig, dotter, att dessa tecken inte kommer från Mig, svara dem: ”Frukta inte – har ni inte hört att Han är helgedomen lika väl som stötestenen? Klippan som kan få båda husen på fall men resa upp dem igen som ett enda hus?” (24 oktober 1994).
Återigen tar detta budskap inte något från Petrus roll och auktoritet, men det framhäver betydelsen av att få de östra och västra delarna av Kristi Kropp förenade, så att världen kan tro.
Den framtida kristna enheten
Fast budskapet bekräftar Petrus, biskopens av Rom primat, känt både i den ortodoxa och i den katolska traditionen, talar det inte om frågor om jurisdiktion. Jag tror att jag inte blivit kallad att tala om denna fråga, och därför avstår jag från varje försök att göra det.
Min kallelse är att bekräfta påvens betydelse och försvara hans stol inför alla som tenderar att inte lyda honom utan gör uppror mot honom, medan de inspirerar till att bygga och stärka enhetens inre strukturer. Min främsta väg att närma mig enheten är som en andlig enhet. Budskapet manar till enhet både intra nos och extra nos, en maning att stärka enhetens andliga dynamik både inom de olika kyrkorna och mellan dem.
Jag känner inte till hur den enade kyrkans framtida struktur kommer att se ut, eftersom Herren har valt att inte tala om detta. Inte heller har Han skänkt mig den favören att ge mig något ljus över detta, men jag tror att det skall ske på ett andligt sätt. Och jag tror att jag vid olika ekumeniska samlingar har fått en försmak av den framtida enhetens nåd
I mars år 2000 till exempel lät Herren våra bönegrupper samlas på hans födelseplats, Betlehem. 450 personer kom från när och fjärran, ja, från mer än 55 länder och från 12 olika kyrkor till ett internationellt bönemöte för fred och enhet. Vi kom samman som en enda familj. Med oss hade vi också 75 präster från 12 olika kyrkor, men också andra prästmän från det Heliga Landet som, när de hörde talas om detta bönemöte, också anslöt sig till oss. Denna ekumeniska händelse samordnades av några judar och palestinier som berörts av böckerna Sant Liv i Gud. De trodde på Kristi återlösning och på hans frälsande plan i våra dagar och ställde upp som volontärer för att organisera detta möte. När man vet hur palestinier och judar i våra dagar strider mot varandra är deras försoning ett tecken genom den Helige Ande, som förde samman dessa två nationaliteter för att arbeta för ett fredsmöte mellan de splittrade kristna. Som Skriften säger: ”Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid” (Jak 3:18). Detta är en läxa för oss alla.
Vi var tillsammans och fick en försmak av hur enheten mellan kristna kommer att bli en dag. Vi lyssnade till anföranden om enhet av präster från olika kyrkor. Deras tal klingade som om de kom från en enda röst och ett och samma sinne. Vi erfor under deras anföranden en stark önskan att vi alla skulle vara ett. Vi såg och bevittnade törsten efter enhet hos lekmän och präster. Men vi upplevde samtidigt de stora yttre sår som vår splittring orsakat Kristi Mystiska Kropp.
De flesta av oss är trötta på denna splittring, för den är inte efter Herrens kärleks lag. Kristus är än tröttare på att se oss splittrade. Hurraropen och glädjeuttrycken från alla dessa nationaliteter som knutits samman och som vädjade om en fullständig enhet bland de kristna tydliggjorde att denna splittring inte bara är en synd utan också ett anti-vittnesbörd. Ändå är den största synden att inte ha samma datum för påskfirandet. Så underbart det blir, när vi alla ropar tillsammans: ”Christos Anesti” (Kristus är uppstånden!) med en röst, alla på samma dag. Vi säger alla: ”Ske din vilja så som i himmelen så ock på jorden.” Jesus Kristus har förenat oss med sitt Blod, så hur kan vi förneka denna enhet? ”Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred.” (Ef 2:14-15). Hur kan vi säga ”nej” till Gud, om Han vill att vi skall enas? Kan det bero på att våra hjärtan har förhärdats? Har vi glömt den helige Faderns ord: ”Det som förenar oss är långt större än det som skiljer oss åt”? Vi borde alltså ta tag i det som skiljer oss åt för att jämna vägen för fullständig enhet.
I den Katolska kyrkans katekes står det med hänvisning till Augustinus beträffande eukaristin:
”Eukaristin och de kristnas enhet. Inför storheten i detta mysterium utropar Augustinus: ”O godhetens sakrament! O enhetens tecken! O kärlekens band!” Så mycket smärtsammare känns den kyrkliga splittringen som bryter gemenskapen vid Herrens bord, så mycket intensivare är bönerna till Herren om att den tid då det råder fullständig enhet mellan alla dem som tror på honom skall återkomma. (KKK 1398) .
Herren manar oss att försonas och återförenas. Som en välkänd katolsk kardinal nyligen sade till en god vän till mig från New York, en ortodox präst, som deltog i kardinalens mässa i Rom, så är det min övertygelse att det måste vara möjligt att åter uppnå enheten kring Herrens bord mellan katoliker och ortodoxa, eftersom vi delar samma sakrament och i realiteten samma tro, må vara att tron och tillbedjan tar sig olika uttryck. Jag har genom vår Herres brinnande kärlek fått erfara djupen i hans önskan om den fullständiga föreningen i hans Kropp, och jag tror Han lider av vår brist på kärlek och gemenskap. Därför har jag ingen högre önskan än att se hans Kropp återförenad, och jag är övertygad om att vi kristna, om vi verkligen älskar Jesus Kristus måste göra allt som står i vår makt för att arbeta för försoning mellan de åtskilda lemmarna i Kristi kropp.
Samtidigt vet jag att denna förening inte skall komma lättvindigt utan endast genom ett mirakel från vår Herre. Fast vi måste göra allt vi kan för att främja enheten, har Han lovat att ge oss den föreningen, som kommer att vara den Helige Andes verk för, som jag en gång sade år 1992, skall den komma lika plötsligt som berlinmurens fall:
”Barmhärtighet och rättvisa verkar med sådana under som aldrig skett på många generationer, och enheten skall komma över er som gryningen och lika plötsligt som kommunismens fall – den skall komma från Gud och era länder skall kalla den det Stora Miraklet, den Välsignade Dagen i er historia” (10 januari 1990).
Kristi kyrka är en i den betydelsen att Kristus är en och endast har en helig Kropp. Det är kyrkans människor som är åtskilda. Om kristna är förmögna att gå bortom de negativa hindren som skiljer dem åt, hinder som enligt Skriften är emot fullbordandet av enheten i tro, kärlek och tillbedjan bland oss, kommer Fadern att höra den bön som uttalades redan av hans gudomlige Son: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig” (Joh 17:21).
I väntan på denna nåd följer jag så gott jag kan de principer som gäller under tingens nuvarande tillstånd och jag är övertygad om att inte kränka samvetet hos medlemmarna i någon kyrka. I frågan står: ”Ibland får man emellertid intrycket när man läser era böcker, att ni står över båda kyrkorna utan att vara hängiven någondera”. Det finns ingen grund i det jag nedtecknat för att någon skall få ett intryck av att jag står ovanför båda kyrkorna. Som ni formulerar det, verkar det som om det ligger mera på det praktiska planet.
Beträffande det sätt på vilket jag utövar min tro vill jag säga: jag är ortodox och helt och fullt hängiven min kyrka. När det finns en ortodox kyrka i närheten underlåter jag aldrig att gå i söndagsmässan; om det inte finns någon ortodox kyrka, som i Dhaka, Bangladesh, där jag bodde, går det givetvis inte. Innan jag flyttade till Rom, där jag nu bor, bodde jag under 11 år i Schweiz. Varje söndag gick jag till vår ortodoxa kyrka och den grekiske prästen i Lausanne, Fader Alexander Iossifides, är mitt vittne, liksom de troende som gick i kyrkan och regelbundet såg mig där, om jag inte var på resa, givetvis. Under mina resor utomlands när ett program gjorts upp för mig som jag skall följa och där jag skall avge mitt vittnesbörd, kan det ibland hända, och jag skulle vilja tillägga ganska sällan, att de katolska prästerna eller biskoparna på platsen som inbjudit mig att tala, har programmerat en officiell helig Mässa som följer på samma plats där jag har talat. Då stannar jag tillsammans med folket och deltar i mässan, eftersom den ingår i programmet, och jag tar emot den heliga kommunionen där.
Här i Rom bor jag utanför centrum och ganska långt från min grekisk-ortodoxa kyrka, som ligger i centrum av Rom. Det finns en slavisk-ortodox kyrka vid le Tre Fontane, som jag brukade gå till, men jag förstår inte språket. Därför tillåter jag mig då och då, eftersom jag är på resa halva tiden, att ta emot den heliga kommunionen i kyrkan La Madonna del Divino Amore, som ligger 3 km från mitt hem.
Jag tror att Andra Vatikankonciliet tillåter mig att göra detta när, som det står upprepade gånger i Katolska kyrkans katekes: ”ett visst gemensamt deltagande in sacris (i det heliga, gudstjänstgemenskap), alltså när det gäller eukaristin ”är inte bara lovligt utan bör även uppmuntras, när omständigheterna visar sig lämpliga och den kyrkliga myndigheten givit sitt tillstånd” (KKK 1399; Vat. II, Dekr. Om ekumeniken Unitatis redintegratio, n. 15.)
I dekretet Orientarium Ecclesiarum från Andra Vatikankonciliet fastslås: ”När kristna från Östkyrkan åtskilda från den Katolska kyrkan i god tro på eget initiativ begär och har den rätta inställningen kan de få tillgång till botens sakrament, eukaristin och de sjukas smörjelse.”
Den katolska kanoniska lagen fastslår:
”Katolska präster får lagligen meddela botens sakrament, eukaristin och de sjukas smörjelse till medlemmar av de östliga (orientaliska) kyrkorna som inte har fullständig gemenskap med den Katolska kyrkan, om de självmant ber om sakramenten och har den rätta dispositionen. Detta gäller också för medlemmar i andra kyrkor, som enligt den Apostoliska Stolens bedömning befinner sig under samma villkor som de orientaliska kyrkorna vad gäller sakramenten” (Canon 844.3).
Påven Johannes Paulus II:s encyklika ’Ut Unum Sint’ innehåller dessa uttalanden med hänvisning till Orientalium Ecclesiarum:
”På grund av de mycket nära sakramentala banden mellan den Katolska kyrkan och de Ortodoxa kyrkorna har Dekretet om Orientaliska katolska kyrkor Orientalium Ecclesiarum uttalat: ”Pastoral erfarenhet visar tydligt att med respekt för våra östliga bröder bör och kan man ta under övervägande olika omständigheter som berör enskilda individer, där kyrkans enhet inte äventyras och inte heller oacceptabla risker är inbegripna, men där själva frälsningen och själars andliga gagn står omedelbart på spel. Därför, med hänsyn till särskilda omständigheter beträffande tid, plats och person har den Katolska kyrkan ofta tillämpat och tillämpar nu en mildare policy och erbjuder alla frälsningens medel och ett exempel på barmhärtighet bland kristna genom deltagande i sakramenten och i andra heliga funktioner och ting’”.
Beträffande relationen till reformationens kyrkor är det mer komplicerat. Många människor med protestantisk uppfostran som läser SLIG har blivit katoliker av egen fri vilja, huvudsakligen beroende på frågorna kring eukaristin. Jesus talar inte om giltigheten av deras sakrament i budskapen, men han uppmanar på nytt protestanter att älska Jesu Moder och att erkänna Petrus roll:
”Vassula, tiden har kommit att ena Min Kyrka. Kom tillsammans igen, älskade, kom och bygg upp dessa gamla ruiner; bygg upp Min gamla grundbyggnad, en grundbyggnad som lades av Min egen hand. Ära Min Moder så som Jag, som är Ordet och står över allting, ärar henne. Skulle Jag då inte önska att ni som är stoft och aska känner igen henne som Himmelens Drottning – och ärar henne? Min sorg i dag är att se hur litet Min skapelse känner till hennes betydelse. De flesta av Min trogna under Luthers namn och som isolerat sig totalt måste återvända till Petrus” (22 december 1987).
I ett annat budskap förebrår Kristus dessa kristna som inte kan se storheten i eukaristins mysterium och Kristi gudomliga Närvaro i det:
”Därför säger Jag till dessa kyrkor vilkas prästerskap inte har accepterat Mitt mysterium: ’Kom till besinning och sök Mig på allvar. Behärska också er harm gentemot Min Moder. Må varje ras veta att Mitt kött och Mitt blod kommer från Min Moder. Ja, Min kropp kommer från den allraheligaste Jungfrun Maria från rent blod; välsignat vare hennes namn! För att rädda alla jordens ödmjuka som tar emot Mig och för att ge dem oförgängligt liv blev Jag Bröd för att ge Mig åt er. Och genom denna Kommunion helgar Jag alla som tar emot Mig, och gudomliggör dem så att de blir kött av Mitt Kött, ben av Mina Ben (…) Genom Min gudomlighet gudomliggör Jag människor.’ Nu är jag dömd av människor. Den klädnad som kan omsluta er och försköna er majestätiskt och ge er en förvandling och gudomliggöra er förkastas av dessa kyrkor som inte kan förstå Mitt Mysterium. Idag ropar Jag på nytt från himmelen: ’Bröder, varför undergräver ni Min gudomlighet? Om ni gör anspråk på att vara de som vet vad som är riktigt, varför plundrar då er ande Min Kyrka? Jag inbjuder er att fira mässan och ta del av det Gudomliga Mysteriet så som Jag verkligen instiftat det.’ De bekräftar Min makt, förkunnar Min fruktansvärda kraft och sjunger sina lovsånger till Mig och erkänner Min allmakt och Mina mäktiga under, men Jag blir en stötesten när det handlar om att mäta storslagenheten i Min gudomlighet och Min Närvaro i eukaristin” (16 oktober 2000).
Äktenskaplig status
Längre fram i er fråga säger ni om mig, att jag ibland tar emot den heliga kommunionen i den Romersk-katolska kyrkan: ”Vår oro gäller de katolska anhängare som kan tolka detta förhållningssätt på ett relativistiskt sätt och blir frestade att bortse från disciplinerna i sin egen kyrka”. Om jag i överensstämmelse med den kanoniska lagen, som jag citerat ovan, bevisar att jag är i full samstämmighet med den Katolska kyrkans kanoniska lag, ser jag inget skäl för katolikerna att reagera relativistiskt.
Jag är inte för skilsmässa och jag söker inte främja någon lära bland katolska kristna att omgifte av skilda personer skulle tillåtas. Min skilsmässa och mitt borgerliga omgifte ägde rum före min omvändelse. Efter min omvändelse upptäckte jag i ljuset av SLIG-budskapen att min äktenskapliga situation inte var enligt reglerna. Emellertid visste ingen om denna situation utom jag själv, och det var återigen självmant som jag beklagade detta officiellt. Jag avslöjade min situation när ingen faktiskt visste någonting om den. När jag insett mitt misstag, gick jag till min kyrkas myndigheter i Lausanne och genomgick en process där allt blev uppklarat enligt ortodoxa äktenskapsföreskrifter. Jag är således en ortodox kristen i fred med min kyrka och dess föreskrifter som vilken annan ortodox kristen som helst. Som sådan är jag tillåten att ta emot eukaristin i min egen kyrka och i den Katolska kyrkan enligt ovannämnda principer. På intet sätt åsidosätter jag den Katolska kyrkans äktenskapsföreskrifter. För er information bifogar jag mitt äktenskapsintyg till detta dokument (Bilaga 1) .
Fråga 3. Förvirring i terminologin beträffande den Heliga Treenighetens personer. Till fråga 1, 2, 3, 4 & 5
I era tidigare skrifter fanns det en viss förvirring i terminologin beträffande Personerna i den Heliga Treenigheten. Vi är säkra på att ni delar er Kyrkas lära, vilket uppmärksammades i Notifikationen. Tror ni att ni kan hjälpa oss att klargöra dessa uttryck? När ni skriver om trosfrågor, vore det inte lämpligt att följa den officiella terminologin i standardkatekeser för att undvika förvirring hos läsarna av SLIG”?
Med anledning av detta skall jag försöka göra mitt bästa att förklara språkdilemmat, samtidigt som jag påminner er om att jag inte är någon teolog som kan uttrycka sig på tekniskt vis eller ta emot ord från ovan i officiell terminologi. Det är klart att vår Herre har uttryckt sig på ett sätt som jag skulle kunna förstå och anpassat sig för att nå fram till mig. Han talar inte heller till mig med skolastisk teologi, men det gjorde Han inte heller när Han gick på jorden, när Han sade: ”Fadern och jag är ett” (Joh 10:30). Det gjorde inte heller den helige Paulus när han skrev: ”Herren är Anden” (2 Kor 3:17). Till Bernadette i Lourdes talade Maria på den lokala dialekten, som inte var god franska. Också i Bibelns inspirerade böcker har jag lärt mig att det finns en märkbar skillnad mellan evangelisten Lukas förfinade grekiska och evangelisten Markus enkla språk. Den heliga Catarina av Siena förklarade en gång i sin Dialog: ”Du är min Skapare, Eviga Treenighet, och jag är din skapade varelse. Du har gjort mig till en ny skapelse i Din Sons blod” Att kalla Kristus för Treenighetens Son låter kätterskt, men vi tar detta så långt möjligt är i en god betydelse.
Det är således fullständigt normalt om Kristus i början anpassar sig till min nivå i ordförrådet hellre än att tala en teologs språk. Ibland uttryckte jag ord från min egen personliga erfarenhet av Gud och uttalade vad jag hade känt i ordval som kom till mig spontant utan mycket kritisk reflexion över hur det skulle låta för andra, eller om det skulle kunna missförstås. Att uttala gudomliga mysterier var svårt nog för mig, ännu svårare att veta hur man borde uttrycka dessa gudomliga mysterier så att de skulle passa det traditionella språket. Teologer däremot använder en vokabulär som noggrant förfinats genom många sekler av diskussion.
Jag vet inte exakt vilka delar av de tidigare anteckningarna som frågan refererar till, men jag skulle kunna föreställa mig att det handlar om Kristus som kallas ”Fader”. Kristus är Faderns Son. I dessa delar av uppenbarelsen refererar inte anteckningarna på något ontologiskt eller läromässigt sätt till Kristi person. Det är snarare ett kärleksfullt och faderligt språk, samma språk som Jesus använde till sina lärjungar. ”Mina barn” (Joh 13:33). Redan Jesaja beskrev Messias som ”Underbar i Råd, Väldig Gud, Evig Fader” (Jesaja 9:5).
Inte ens i första början blandade jag någonsin ihop Fadern, Sonen och den Helige Ande. Kristi närvaro (hans attityd mot mig) var faderlig tillgivenhet. När jag i ett avsnitt kallade Jesus för ”Fader” var det på grund av det faderliga sätt på vilket Han talade till mig. Det var som när fäder förklarar och undervisar om vissa saker för sina barn tålmodigt och kärleksfullt för deras växt och utveckling. Här är ett exempel på Kristi ord: ”Väx i anden, Vassula, väx, för ditt uppdrag är att ge vidare alla budskap som givits av Mig och Min Fader. Visheten skall undervisa dig”. Då svarar jag: ”Ja, Fader!” Jesus svarar: ”Så underbart att höra dig kalla Mig Fader! Jag har längtat att höra ordet Fader från dina läppar” (16 februari 1987). I litanian till det Allraheligaste Namnet Jesus kallas Jesus ”Den tillkommande världens Fader”. Pingstmässans sekvens kallar den Helige Ande ”De fattigas Fader”.
Jag har valt den helige Symeon, teolog och ett mycket älskat och betydelsefullt helgon i min ortodoxa tradition, för att ge er några fler liknelser. Han säger följande. ”För dem som blivit avvanda spelar Han (Kristus) rollen av en kärleksfull Fader som vakar över sina barns växt och utveckling” (Theological Ethical Orations 4. 269-270).
Kritiken kan också hänföra sig till ett avsnitt i början, när Herren ville lära mig den Heliga Treenighetens enhet. Budskapet som möjligen kunde ifrågasättas är: ”Jag är Fadern och Sonen. Förstår du nu? Jag är En, Jag är Alla i En ” (2 mars 1987). Här ville vår Herre få mig att förstå den Allraheligaste Treenighetens fullkomliga och ontologiska (väsensbetingade) enhet, hur de tre gudomliga Personerna är odelade och så fullkomligt ett i sin natur. Som den helige Symeon sade i sin hymn 45:7-21: ”Tre i En och En i Tre. Hur skulle jag ha kunnat veta, Herre, att jag hade en sådan Gud, Mästare och Beskyddare, Fader, Broder och Konung?” Stegvis klarnade varje icke officiell terminologi, så om någon kan ha blivit förvirrad till en början, så blev det klarare längre fram.
Kom ihåg hur påven Benedikt XIV för länge sedan antecknade diskutabla avsnitt i kyrkofädernas och helgonens skrifter:
”Vad dessa har sagt bör tas så långt möjligt är, på rätt sätt. Dunkla punkter i en text förklaras på annat sätt av tydligare texter. Sök författarens sinne, inte utifrån en särskild fras utan från verkets hela sammanhang. Välvilja bör fogas till stränghet; omdöme om synpunkter som man inte samtycker till bör göras inte på basis av ens egna åsikter utan i enlighet med lärans sannolikhet.” (Konstitutionen för inledningen till Index).
I ett av de tidigaste budskapen bad Jesus mig att ”rita hur den Heliga Treenigheten ser ut”. Jag beskriver hur jag har en vision av ljus. Sedan kommer ett ljus ut, sedan ännu ett, så att det blir tre. Därpå kommenterade jag: ”När Sonen är i Fadern, då är de en. Den Heliga Treenigheten är EN och densamma. De kan vara tre, men alla tre kan vara en. Resultat: En Gud” .Detta påstående använder, lärde jag mig, en bild som går tillbaka till den nicenska trosbekännelsen vilken förklarar att Sonen utgick från Fadern, som ”ljus av ljus”. Denna bild har sedan blivit klassisk i det kristna tänkandet. Till exempel skriver Symeon Teologen om ”Honom som var i begynnelsen, före alla tidsåldrar, avlad av Fadern, och med Anden, Gud och Ord, trefaldig i enhet, men ett ljus i de tre” (Hymn 12, 14-18).
Ibland talar Gud Fadern och det är tydligt för varje läsare som känner Bibeln att det verkligen är Fadern som talar, eftersom Han använder ord som ”Min Son Jesus” etc. Sedan kan det hända på samma dag att Kristus kallar mig att fortsätta budskapet och talar. Återigen torde läsaren som känner Bibeln förstå att det är Kristus som talar, därför att Han brukar tala om sina Sår eller om Korset. Beträffande de budskap som börjar med till exempel Fadern och som sedan, längre fram fortsätter med Sonen, brukar de innehålla en referens som säger ”senare”. Om jag inte satt ut någon referens för att hjälpa den som läser, beror det på att det föreföll mig så tydligt utifrån de uttalade orden vem det var som talade, att jag lät det vara som det stod. Från de tusentals läsarna har jag aldrig fått något brev som bett om en förklaring över ämnet, och ingen har kommit och sagt att de blivit förvirrade. Endast två präster i USA läser budskapen på fel sätt och publicerar sina åsikter i nyhetsbrev om och om igen, utan att någonsin träffa mig.
I ett avsnitt av böckerna Sant Liv i Gud säger Kristus: ”Jag är Treenigheten” Här identifierar Kristus sig med Treenighetens gudomliga natur som är En. Kristus är en i Treenigheten. Kristus talar i egenskap av gudomen, eftersom den är en till sin natur, meddelad av var och en av de tre personerna.
I ett av avsnitten i Sant Liv i Gud var det Kristus som talade: ”Var välsignad, Mitt barn. Jag din Helige Fader, älskar dig. Jag är den Heliga Treenigheten.” Sedan tillade Han: ”Du har urskilt rätt”. Medan Jesus sade ’Jag är din Helige Fader’ urskilde jag en ”trefaldig” Jesus, lik de fantasifulla teckningar av en person som emellertid utförts så att de är tre, där den ena personen kommer ut ur den andra, alla lika och alla tre densamma. ”Jag är den Heliga Treenigheten alla i En” (11 april 1988) (unik, odelad, ett väsen, en substans.) Om man tittar endast på det inledande uttalandet som tillskrivs Jesus, skulle man kunna undra om Han inte identifierar sig med Fadern och sedan med hela Treenigheten. Men när man läser vidare blir det tydligt att Han inte gör det.
Kristus försökte lära mig att den Heliga Treenigheten är En, hur de Tre Personerna är odelade och så fullständigt ett. Att Treenigheten är En framgår inte i första hand från det faktum att de tre Personerna är odelade (som oskiljaktiga vänner!) utan från att var och en av dem äger samma unika gudomliga natur och åtskils endast av deras ömsesidiga relationer.
I ett annat avsnitt av Sant Liv i Gud lär Kristus mig hur Treenigheten känns igen i var och en av dem som en och samma substans:
”Är Jag inte översvallande rik? Är Jag inte den Högste? Var därför förtröstansfull, för du är i din Faders armar. Jag, den Heliga Treenigheten, är En och Samma (substans)” (25 juli 1989).
För att uttrycka detta sätt att tänka enligt den ortodoxa kyrkans tradition kan det vara lämpligt att återgå till Basil Krivoscheines bok om den helige Symeon. Här uttrycks orden bättre än jag skulle kunna säga dem. ”Gud är bortom namn. Han är Treenighet, ändå den Ende och dess Enhet kan inte uttryckas” (sid. 284). Och från den helige Symeon själv: ”Med vilka mångahanda namn vi än kallar Dig, är Du ett väsen. Detta enda väsen är en natur i tre hypostaser, en Gudom, en Gud i en enda Treenighet, inte tre väsen. Och ändå är den Ende tre i enlighet med hypostaserna. De är samma till naturen, den ene med den andre enligt naturen, helt och hållet med samma kraft, samma väsen, förenade utan sammanblandning på ett sätt som övergår vårt förstånd. Å andra sidan är de tydligt urskiljbara, skilda från varandra utan att vara åtskilda, tre i en och en i tre” (Hymn 45: 7-21).
Och på ett annat ställe i SLIG insisterar Kristus på deras gudomliga, enda helhet:
”Jag-Är-Den-Som-Räddar, Jag är din Frälsare, Jag Är den Heliga Treenigheten alla i En, Jag är Nådens Ande” (28 juli 1989).
Här berättade Jesus för mig att Han är i Fadern med Anden, och på samma sätt är Fadern och Han i Anden. Han, Sonen, är och förblir med-evig i Fadern, med den Helige Ande. Vi kan minnas Kristi ord: ”Gud är Ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning” (Joh 4:24). Avgörande betydelse har också den helige Paulus ord: ”Herren, det är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet.” (2 Kor 3:17).
Vi skall aldrig finna Fadern skild från Sonen eller Anden, inte heller Sonen skild från Fadern och Anden, och inte heller Anden utesluten från föreningen med honom från vilken Han utgår. Därav kommer uttrycket
”Jag Är den Heliga Treenigheten, alla i En” och andra uttryck i böckerna som liknar detta. På liknande sätt förtydligar jag i ett annat avsnitt av SLIG: ”Sonen är i Fadern. De är bara en. Den Heliga Treenigheten är en och densamme: tre Personer men en enda Gud: en och tre” (23 november 1987).
Jag skulle vilja förklara följande två uttryck som ofta kommer igen i vad jag nedtecknat i Sant Liv i Gud. Kristus talar: ”Var ett liksom den Heliga Treenigheten är En och samma” (10 oktober 1989). Eller det andra uttrycket: ”Be att Min fålla blir en, liksom Jag och Fadern är Ett och samma (väsen)” (29 mars 1989).
Det finns en mycket viktig faktor här. När Kristus använder ordet ”the same” blir det olika om man översätter detta ord till italienska eller franska, för betydelsen ändras, och jag skulle vilja påpeka att det har funnits svagheter i översättningen, men jag kan inte hållas ansvarig för det. På engelska (som är originalspråket) betyder det inte ”samma person” utan det betyder ”likvärdig” i betydelsen ”väsens-enhet”, ”enhet i substansen”.
Sedan finns det avsnitt när i sin tur den Heliga Treenigheten talar med en röst. Men även då är det mycket tydligt. Jag ger ett avsnitt som exempel: ”Dina förskräckta rop genomträngde himlarna och nådde den Heliga Treenighetens öron, Mitt barn!” Faderns röst, full av glädje, ekade genom hela himlen. Sedan sade Sonen: ”O, nu skall Jag låta henne tränga in i Mina Sår och låta henne äta Min Kropp och dricka Mitt Blod. Jag skall förmäla Mig med henne och hon skall bli Min för evigt. Jag skall visa henne den kärlek Jag haft till henne, och hennes läppar skall hädanefter törsta efter Mig, och hennes hjärta skall bli en viloplats för Mitt huvud.” Omedelbart efter sade den Helige Ande: ”Och Jag, den Helige Ande, skall stiga ner över henne för att avslöja sanningen och våra djup för henne. Jag skall påminna världen genom henne, att den största av alla gåvor är kärleken.” Och sedan talade den Heliga Treenigheten med en röst: ”Låt Oss då fira! Låt hela Himlen fira!” (22 december 1990).
Den Allraheligaste Treenighetens mysterium, dess väsensenhet kombinerad med de skilda dragen hos var och en av de tre personerna och relationen mellan dem är ett av de största mysterierna i den kristna tron. Det förhållandet att Treenigheten är ett så oändligt mysterium bör emellertid inte få oss att dra oss för att prisa dess skönhet och undvika att tala om den, fast mänskligt språk aldrig kommer att kunna uttrycka skönheten och väldigheten hos den Ende och Treenige. Ty mysteriet med den Heligaste Treenigheten är så central för vår tro att den står över och kastar ljus på trons alla övriga mysterier. Detta har påpekats mycket klart i den katolska kyrkans katekes:
”Den heliga Treenighetens mysterium är det mysterium, som står i mitten av den kristna tron och det kristna livet. Det handlar om vem Gud är i sig själv. Det är alltså källan till alla andra troshemligheter, ja, det är ljuset som ger dem ljus. Det är den mest grundläggande och väsentliga trosläran i ”trossanningarnas hierarki” . ”Hela frälsningshistorien är ingenting annat än den väg och de medel den ende sanne Guden, Fadern, Sonen och den helige Ande har valt för att uppenbara sig för att försona sig och förena sig med de människor, som vänder sig bort från synden. (KKK 234).
Fråga 4. Protologi och eskatologi. Till fråga 1, 2, 3, 4 & 5
Det föreligger också vissa svårigheter beträffande protologi och eskatologi. I vilken mening har själen en ”vision av Gud” innan den ingjutits i kroppen? Och hur ser ni på den nya pingstens plats inom frälsningshistorien i relation till parousin och de dödas uppståndelse?
Protologi: Jag tror inte på någon form av reinkarnation. Tvärtom, vad jag skrivit ner talar mot reinkarnation och New Age:
”Dessa Satans doktriner lär er att tro på reinkarnation, men det finns ingen reinkarnation; de upprätthåller religionens yttre aspekter men har förkastat dess inre kraft – den Helige Ande och den Heliga Kommunionen” (19 april 1992).
Det avsnitt ni refererar till kan vara följande:
”Då, mitt i detta bländande Ljus, skall din själ se vad den en gång sett i en bråkdel av en sekund, i just det ögonblick då du skapades. Den skall se Honom som först höll dig i Sina Händer, Ögonen som först såg dig, den skall se händerna på Honom som skapade dig och välsignade dig, den skall se den ömmaste Fadern, din Skapare” (15 september 1991).
Avsnittet har ett poetiskt och mystiskt språk. Vad som utsägs här är på intet sätt själens tidigare existens. Snarare talar det om hur Gud välsignar och älskar varje själ från första ögonblicket av dess skapelse. Jag tror vi är skapade till Guds avbild och har blivit präglade av Honom djupt i vår själ, varför människan har en naturlig längtan efter sin Skapare, som endast Han kan tillfredsställa, som den helige Augustinus sade: ”Du har skapat oss till Dig, o Gud, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i Dig.” Det viktiga som jag ville förmedla genom den meningen är: vi bär Guds bild med oss djupt i vår varelse från konceptionsögonblicket.
Eskatologi: Det har sagts att jag förespråkar en felaktig sorts millennarism som vill etablera en ny ordning, ett materiellt förverkligande av ”Nya Himlar och en Ny jord” före Kristi andra ankomst. Detta är fel och man kan inte finna det någonstans i budskapen. Jag är väl medveten om att den katolska kyrkan har fördömt en sådan sorts millennarism som det står i katolska kyrkans katekes:
”Denna Antikrists villfarelse avtecknar sig redan i världen varje gång som man hävdar att det messianska hoppet går i uppfyllelse i historien. Ty detta hopp kan inte bli verklighet förrän efter historiens slut genom den eskatologiska domen. Kyrkan har förkastat denna förfalskning av det kommande Gudsriket – även i dess mera måttfulla gestalt - som uppträder under beteckningen ”millennarism”, framför allt då den antar den politiska formen av en sekulariserad messianism, som är ”perverterad till sitt väsen”” (KKK 676).
Det finns många avsnitt med termer som: Nya Himlar och en Ny Jord liksom en andra Pingst, ibland med beteckningen en ny Pingst i böckerna Sant Liv i Gud, men de skall förstås bildligt. Förverkligandet av dessa ord skall man inte finna genom att denna vår reguljära historia avbryts före den Andra Ankomsten, som skall fastställa en andra historiens ordning. Orden uttrycker det stora hoppet att Kristus skall förnya oss inifrån i den Helige Andes kraft. Det är en pånyttfödelse av tro och en förnyelse av Kyrkan som vi längtar så mycket efter. Och den frukt vi hoppas på från denna förnyelse är helandet av schismen i Kristi Kropp. Redan påven Johannes XXIII hade en vision av en sådan förnyelse när han bad om en andra Pingst:
”O, gudomlige Ande. förnya dina under i vår tid som i en andra Pingst”. Också vår nuvarande påve Johannes Paulus II har använt uttrycket vid flera tillfällen, som i ett brev till Högvördige Fader Joseph Chalmers, Generalprior för Bröderna av den Saliga Jungfrun Maria av Berget Karmel, den 8 september 2002: ”Jag nedkallar ett överflöd av gudomlig nåd över er. Må den Helige Ande stiga ner över er som i en andra Pingst och upplysa er, så att ni upptäcker er himmelske och barmhärtige Faders vilja. På så sätt kommer ni att kunna tala till människorna med ett språk som känns välbekant för dem och som får effekt” (jfr Apg 2:-13).
På samma sätt talar mina skrifter i bildspråk om en pånyttfödelse av tron, så att Herren kan upprätta sin tron och bygga sitt rike i våra själar: ”Kom och lär: De nya himlarna och den nya jorden kommer att bli när Jag upprättar Min Tron i er, för Jag skall ge vatten från Livets källa gratis till var och en som är törstig” (3 april 1995, ref. till Upp 21:6).
Jag tror att förnyelsen som lovats oss redan har börjat, och det är endast genom nåd som Guds barmhärtighet är över oss för att utgjuta Sin Ande över hela människosläktet som aldrig förr i historien, och dess tillväxt kommer att fortsätta, eftersom nåden lyser som solens strålar över oss i vår tid för att hela oss.
Herren har värdigats visa mig de kristnas trostillstånd i vår tid. Det minsta man kan säga är att det var beklagansvärt. Många av budskapen är fulla av sorg, då de beskriver den avfällighet som har kommit över den kristna världen. Men Herren ger oss hopp genom att säga oss, att det kommer att bli (det är) en förnyelse, en förvandling och en pånyttfödelse genom den Helige Andes ingripande. En törst efter Gud skall ges genom den Helige Ande. Här följer några utdrag:
”Min Helige Ande skall lyfta er upp ur ert stora avfall för att förmäla sig med er. Er tidsålders syndfullhet skall skalas av er, för Jag skall med Min Egen Hand ta av er dödsklädnaden och klä er i er bröllopsskrud” (20 oktober 1990). ”Jag skall göra hela skapelsen ny, Jag skall förnya er alla med Min Helige Ande” (27 juni 1991).
Mina skrifter talar inte om när detta skall ske eller i vilken utsträckning Herren kommer att kunna bygga sitt rike som vi alla hoppas på och ber om, när vi ber Herrens bön: ”Tillkomme Ditt rike”. Jag tror att det redan har börjat inom oss, och dess växt kommer alltid att också omfatta vår medverkan och goda vilja. Jag tror att en förnyelse redan har börjat, men den kommer långsamt liksom havets tidvatten som ingen kan stoppa.
Den nya Pingsten eller andra Pingsten är hoppet om vår förnyelse. Det är en utgjutelse av den Helige Ande som skall förnya skapelsen. I Sant Liv i Gud jämförs den med Uppenbarelseboken kapitel 21. Här är ett avsnitt:
”Kom och lär er: de nya himlarna och den nya jorden kommer att vara när Jag upprättar min tron i er, för Jag skall ge vatten gratis från källan till var och en som är törstig. Låt Min Helige Ande då dra er in i Mitt rike och in i det eviga livet. Låt inte det onda vinna mera makt över er så att ni dör. Låt Min Helige Ande odla er mark och skapa ett jordiskt Eden i er. Låt Min Helige Ande få en ny jord att blomstra i er mark, så att den första jorden som var djävulens egendom vissnar bort. Då kommer åter Min ära att lysa i er och alla de gudomliga frön som såtts i er av Min Helige Ande skall skjuta skott och växa i mitt gudomliga ljus (…) så låt Min Helige Ande förvandla er själ till ett nytt paradis, en ny jord där Vi (Treenigheten) skall skapa oss ett hem.”
(Min fråga till Jesus:) ”Hur är det med de nya himlarna?”
Jesus svarar:
”De nya himlarna? De kommer också att vara inom er, när Min Helige Ande härskar över er i helighet. Min Helige Ande skall lysa i ert mörker som en strålande sol på himlen, för ordet skall ges er för att uttrycka tankar och tal så som Jag skulle önska att ni tänker och talar. Allt som sägs kommer att vara i samstämmighet med Min bild och tanke, allt ni gör kommer att likna det som Vi gör, för er Faders Ande skall tala i er. Och ert nya universum skall marschera tillsammans med Min Helige Ande för att erövra resten av stjärnorna (symbol för människor) till Min Ära och erövra dem som inte hade iakttagit Min lag och hade dragits bort som en förbipasserande skugga in i mörkret utan att någonsin känna till det hopp och den helighet Jag reserverat för er tid.
De nya himlarna kommer att finnas när Min Helige Ande utgjuts över er alla ovanifrån från den högsta himlen. Ja, Jag skall sända Min Ande i er för att skapa en himmel av er själ, så att Jag kan bli trefalt ärad i denna nya himmel. Och liksom stigarna kommer att rätas ut för dem som tagit emot Min Helige Ande, så kommer deras mörker och dysterhet att lysas upp och återställas till strålande stjärnor som lyser upp deras mörker för all evighet. Snart skall denna jord och himmel försvinna, för den strålande härligheten från Min tron kommer att lysa i er alla” (3 april 1995).
Som Ni kan se är allt detta ett symboliskt bildspråk lika väl som poetiskt för att beskriva en förnyelse, eller en ny Pingst. Jag har hållit på att förklara för människor att de aldrig bör vänta sensationella händelser från Gud, för Gud arbetar snarare diskret, fastän Hans språk kan vara uttrycksfullt och kraftfullt. Många händelser, som den nya pingsten, bör inte förväntas som synliga eldslågor över våra huvuden eller något i den stilen. När Gud agerar, gör Han det så mjukt och diskret att många som väntat sig sensationella händelser inte ens skulle lägga märke till det omedelbart.
Fråga 5. SLIG som en rörelse? Till fråga 1, 2, 3, 4 & 5
Vilken är den verkliga identiteten hos rörelsen ”Sant Liv i Gud”, och vad kräver den av sina anhängare? Hur är den strukturerad?
Sant Liv i Gud är inte en rörelse utan en apostolisk kallelse.
Sant Liv i Gud är inte en rörelse och har inte heller något kontor. SLIG är helt enkelt en kallelse till försoning och enhet för alla, vilka de än vara må. Kallelsen riktar sig inte endast till kristna, utan den har dragit också icke-kristna till sig som sedan blivit kristna. Efter att ha läst de inspirerade texterna i Sant Liv i Gud har flera judar, muslimer, buddister och hinduer blivit döpta, fastän dess spiritualitet är en trinitarisk, kontemplativ andlighet och fullständigt genomsyrad med kristendom. Kristus har bett till Fadern för detta och sagt:
”Jag ber inte bara för dem utan också för alla som genom deras ord kommer till tro på mig” (Joh 17:20). Så av nåd öppnar Gud många dörrar. Till exempel fick jag veta från första början att detta apostoliska verk skulle äga rum.
”Gud skall ge dig sin frid och sin styrka att visa budskapen, när den tiden kommer. Gud kommer att vilja att du skall ge budskapen åt alla.” (Min ängel sade detta den 6 augusti 1986).
”Du behöver inte frukta. Du kommer att arbeta för Jesus Kristus. Du kommer att hjälpa andra att växa andligen” (Min ängel den 7 augusti 1986).
”När du blir fylld av Min Helige Ande kommer du att kunna leda andra till Mig och ni skall bli många” (Jesus talade den 5 september 1986).
”Genom att kalla dig på detta sätt avser jag att leda också andra, för alla som övergivit Mig och inte hör Mig är denna kallelse i skriven form” (Fadern den 18 november 1986).
Även buddistiska munkar från Hiroshima fick veta om budskapen och inbjöd mig att tala i deras tempel. Den katolske biskopen var också där. Det var på minnesdagen av atombomben. De fick höra ett fullständigt kristet budskap; sedan gav jag dem en enorm rosenkrans att hänga på väggen för deras meditation samt en staty av Vår Fru av Fatima som de placerade på sin gård.
Judar som läst budskapen i Sant Liv i Gud har anhållit om dopet, och en av dem har översatt den första volymen av Sant Liv i Gud till hebreiska. Den ligger nu hos förlaget för att publiceras. De bor alla i Israel.
Nyligen önskade man i Bangladesh att jag skulle tala i Dhaka på en öppen plats. De inbjöd från moskén en imam, som accepterade inbjudan att öppna mötet med en bön, och många muslimer var där. Där fanns hinduiska och buddistiska representanter och även katolska präster. Budskapet var igen fullständigt kristet (taget från de inspirerade texterna i Sant Liv i Gud). Mitt centrala och väsentliga budskap var att uppenbara att Gud är kärlek, att stifta fred med Gud och nästan, att försonas och att lära sig respektera varandra. Efter mötet önskade två muslimer bli kristna och döpas.
”Jag vill att alla länder skall höra Mina ord. Jag skall undervisa dig och berätta för dig hur du skall gå till väga” (10 januari 1987).
De inspirerade texterna undervisar läsarna om hur man kan lära känna Gud och förstå Honom. Många mänskor tror på Gud men känner inte Gud, därför uppmuntrar budskapen oss att ha en förtrolig relation till Gud, vilket leder oss till ett liv i förening med Honom. Sålunda förenade genom den Helige Ande i Kristus ombeds de kristna att leva ett och samma liv, Kristus-livet.
Bibeln säger: ”Den vise skall inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig” (Jer 9: 23-24).
Bildandet av bönegrupper
Det som står i Sant Liv i Gud lär oss att öva oss i hjärtats enkla bön och att omvandla vårt liv till en ständig bön, vilket innebär att vi ständigt lever i Gud och att Gud lever i oss. Men det innehåller också en stark kallelse att bilda bönegrupper runt hela världen. Eftersom människor i mer än 60 länder har anordnat möten där jag vittnat, har det nu bildats bönegrupper i alla dessa länder. Det finns flera i varje land. Till exempel finns det 48 ekumeniska bönegrupper i Frankrike inspirerade av spiritualiteten i Sant Liv i Gud. I Brasilien, som är ett större land, finns det mer än 300 ekumeniska bönegrupper. I varje bönegrupp, antingen de kristna är ortodoxa eller lutheraner eller anglikaner eller baptister, börjar man med att be Rosenkransen tillsammans.
”Vad Jag längtar efter denna dag! Den dag då Jag skall sända dig till hela människosläktet. De skall lära sig att älska Mig och förstå Mig mera. Visheten skall dela med sig av sina tillgångar till hela människosläktet” (Jesus talar, den 25 januari 1987).
Trohet mot Kyrkans lärosatser stimuleras
När man läser texterna lär man sig att förbli trogen mot Kyrkan. Jag säger till människor: ”Även om man kastar ut dig ur kyrkan, så klättra in genom fönstret, men lämna aldrig Kyrkan.” Texterna lär oss att besöka det Heliga Sakramentet och vara hos Jesus i tillbedjan. De lär oss att hålla fast vid Kyrkans sakrament och tradition, att öva oss i självförsakelse, botgöring, fasta och särskilt att bruka botens sakrament. De lockar oss att vara ivriga och om möjligt dagligen delta i mässan. De förklarar vikten av eukaristin för oss.
”Genom denna kommunion helgar Jag alla som tar emot Mig och gudomliggör dem, så att de blir kött av Mitt kött, ben av Mina ben. Genom att ni tar del av Mig som är gudomlig blir ni och Jag en enda kropp, andligen förenade; vi blir släkt, för Jag kan göra er till gudar genom delaktighet. Genom Min gudomlighet gudomliggör jag människor” (Jesus talar, den 16 oktober 2000).
Aktiviteter: Barmhärtighetshus som handhas av läsarna
År 1997 när jag hade fått nåden att se vår Heliga Moder, medan jag stod utanför födelseplatsen i Betlehem, hörde jag henne säga, att andlig föda inte räcker utan man måste tänka på de fattiga och föda dem. När jag berättade detta för min bönegrupp var det genast många som frivilligt hjälpte mig att öppna barmhärtighetshus för att ge mat åt de fattiga.
De kallas ”Beth Myriams”. Det finns ett i Bangladesh, fyra i Venezuela, tre i Brasilien, två på Filippinerna, ett hem för föräldralösa barn i Kenya, och snart kommer ett att öppnas i Puerto Rico, ett i Indien, ett i Rumänien och ett barnhem för föräldralösa i Ukraina. Jag bifogar information om detta (Bilaga 2) . Allt arbete som görs sker på frivillig grund. Beth Myriam husen fungerar enbart på donationer. De är alla lokala initiativ, lokala hus utan någon struktur som binder dem samman. De är självförsörjande, och det är samma människor (bönegrupperna) som sköter dem och tar på sig uppgiften att själva betjäna de fattiga. De utvecklas så att de inte bara ger mat till de fattiga, utan de ger dem också medicinsk service, kläder och utbildning för barnen. Slutligen sköts de i en anda av bön, och de är alltid ekumeniska till sin natur.
"Etablera våra Beth Myriams överallt där du kan. Lyft upp de nedtryckta och hjälp de föräldralösa. Skydda Mig, rädda Mig från rännstenen, ge Mig tak över huvudet och mat, lyft av Min börda och trötthet, stöd Mig och uppmuntra Mig. Allt du gör för den minste av Mina bröder, det gör du för Mig. Jag välsignar dem som stöder Mitt liv, må de förbli dygdiga och i allt kärleksfulla." (Jesus talar, den 27 mars 2002).
Kallelse till evangelisation
En del läsare av Sant Liv i Gud som blivit berörda har känt, att de kan bli vittnen i världen för att bidra till att sprida den Glada Nyheten. Då de blivit lydiga redskap för den Helige Ande, som ger dem ordets nåd och trons känsla, kan de nu gå och vittna i världen och inbjuda människor till ett liv i bön och lära dem att bilda bönegrupper. Syftet är att få dem att ändra sitt liv och leva ett liv i ständig bön. Några från bönegruppen i Dhaka går ut i byarna (till muslimer) och läser upp budskapen för dem. Många tror och vill bli kristna.
”Jag vill göra var och en av er till en levande fackla från kärlekens smältugn. Ära Mig nu och evangelisera med kärlek, för kärlek” (Jesus talar, den 27 januari 1989).
Hängivenhet till Jungfru Maria
Sant Liv i Gud leder oss till att bli Guds Moders barn, eftersom hennes Obefläckade Hjärta aldrig är åtskilt från Jesu Heliga Hjärta utan är i fullkomlig förening med Hans. Vår Moder är vårt stöd och vi vet det. Envar som går med i bönegrupperna, de må vara protestanter, kalvinister eller andra, blir alla undervisade i att ära Guds Moder, våra helgon och be till dem.
”Har ni inte märkt hur Mitt Hjärta smälter och alltid gynnar Hennes Hjärta. Hur kan detta Hjärta som bar er Konung nekas någonting Hon ber Mig om? Alla troende välsignar Hennes Hjärta, för när de välsignar Hennes Hjärta, välsignar de Mig” (Jesus talar, den 25 mars 1996).
Föreningen Sant Liv i Gud
I vissa länder finns Föreningen Sant Liv i Gud; den är till endast för legala ändamål, i samband med att stödja detta evangelisationsverk och för att publicera böcker. Om vi har grundat föreningar i vissa länder, så var det just för att vara lydiga mot lokala lagar, till exempel för att öppna en postbox i samband med namnet SLIG. Men Jag har aldrig funderat på att bilda en rörelse. Böckerna är översatta till 38 språk, och jag har inte fått royaltyn från någon utom från förlaget PARVIS, eftersom utgivaren sade, att reglerna är sådana. Pengarna går till barmhärtighetsverk, till att täcka kostnaderna för böcker och för reseutgifter till vittnen i länder i tredje världen som inte har några medel.
Andra aktiviteter
Vartannat år hjälper mig volontärer från bönegrupperna att ordna ett internationellt symposium om ekumenik. Samtidigt gör vi det som en pilgrimsfärd. Fram till nu har fyra sådana pilgrimsfärder ägt rum. Den största var år 2000 i det Heliga Landet (medan påven var där), då 450 människor från 58 länder deltog. Med oss fanns 75 präster från 12 olika kyrkor. I år försöker vi resa till Egypten.
Allt som allt älskar jag Herrens hus och framför allt älskar jag Gud. Jag står i skuld till Honom för de nådegåvor Han har gett mig. En gång sade Han till mig: ”Jag har gett gratis till dig, så ge gratis” Det är vad jag försöker göra. Jag förmedlar Hans ord till vem som helst som vill lyssna.
Återigen tackar jag för att ha fått tillfälle att klargöra frågorna med anknytning till mina böcker och mina aktiviteter. På webbsidan www.tlig.org hittar Ni mera information. Jag ber vänligen att få mina hälsningar framförda till Hans Eminens Kardinal Joseph Ratzinger, Hans Eminens Mons. Tarcisio Bertone och Mons. Gianfranco Girotti, liksom till Deras Excellenser konsulterna i Kongregationen för trosläran och på nytt tacka dem för att ha beviljat mig detta tillfälle att förklara mitt arbete. Jag hoppas att jag har utfört det så som förväntats, och jag är beredd att acceptera förslag Ni kan komma med för att förtydliga vissa uttryck som förekommer i SLIG–böckerna. Om det skulle bli nödvändigt kan jag lägga till sådana förtydliganden i de nya utgåvorna av mina böcker.
Härmed sänder jag mina varma hälsningar och de hjärtligaste välgångsönskningar,
Eder tillgivna i Kristus
Vassula Rydén
När kardinal Joseph Ratzinger, nuvarande påven Benedikt XVI, blev tillfrågad, "vad kommer ert departement att svara om det är någon ställer frågan: Är Notifikationen fortfrande giltig?"
Hans svar blev: "Situtionen har blivit förändrad!"
Upp
