Vatikanen och SLIG

Dokumentet som är känt som “Notifikationen, “ skrivet med avseende till Fru. Vassula Rydén gavs ut från Troskongregationens säte den 6:e oktober, 1995.

Vid den tidpunkten visste jag nästan ingenting om Vassula Rydén och hennes skrifter, men jag hade sett tillräckligt för att bli illa till mods. Jag tyckte inte om presentationen – ett virat A3 häfte innehållande tryckta handskrifter. Det såg udda ut. Jag hade vänner som ansåg att man inte kunde lita på hennes skrifter. De hade läst några av dem och blev genom en präst övertygade om att vad Vassula sagt var “falskt.” Jag grundade min uppfattning på vad andra sa, att hon inte var en äkta mystiker. Hursomhelst, så måste jag säga att några saker angående Notifikationen också verkade udda. På samma gång så måste jag i ärlighetens namn säga att jag inte undersökt saken tillräckligt för att kunna säga att jag hade en genomtänkt åsikt.

Jag har alltid försökt undvika att ha samvetsbetänkligheter när jag gjort personliga ställningstaganden avseende mystiska skrivelser, av följande anledningar:

1. Om de är genuint inspirerade eller är av övernaturligt ursprung, så ska de respekteras och, om lästa eller inte, så ska de inte behandlas med förakt.

2. Om de inte är “från Gud, “ så kan de vara inspirerade av djävulen, och nedtecknaren behöver både rättelse och hjälp. De som har blivit ledda till att läsa budskapen måste behandlas varligt men bestämt, och tydliga råd skall ges för att undvika missförstånd.

3. Om de med största sannolikhet är en fantasiskapelse påverkad av allvarlig mental sjukdom, eller till och med en icke oansenlig sinnesförvirring (inräknat en ohälsosam eller oärlig längtan för att stå i centrum), så behöver skrivaren mer hjälp än omild kritik, och på bästa sätt ska andra avrådas från att läsa materialet.

Hurdan situation än må vara så måste man vara försiktig med att döma, med hänsyn både till personen som skriver materialet och av dem som dras till att läsa det. Med andra ord, prästerlig vägledning är av största betydelse.

Jag var inte nöjd med Notifikationen fastän jag inte vid den tidpunkten kunde "sätta fingret på" problemet som man säger. När jag läste den igen och diskuterade den med en annan präst (som också var skeptisk till budskapen) anade jag att Notifikationen inte var fullständigt korrekt. Dess “legala” status var ifrågasatt eftersom Vassula var Grekisk Ortodox, och det fanns redan en överenskommelse mellan den Ortodoxa Kyrkan och Vatikanen som säger att Ortodoxa Kristnas rättigheter skall respekteras (Balamand-deklarationen från 1993). Att en Grekisk Ortodox kvinna skulle utsättas för en varning av det här slaget verkade underligt, och andra ställde sig frågan om varningen gick emot överenskommelsen nämnd här ovan. Kanske gjorde den inte det, men gränsen kändes hårfin, och vi hade inte fått reda på om den Ortodoxa hierarkin var konsulterad. Kunde en grekisk Ortodox Kristens förehavanden bli föremål för lagprövning under Romersk Katolsk Kanon? Sedan fanns frågan om viken typ av “process” som hade ägt rum. Som Kardinal Ratzinger senare sa (januari 1999) Notifikationen var inte ett fördömande utan en varning. Det fanns inget formellt förhör; ingen “prövning.” Vassula var faktiskt inte ens tillfrågad, och ett dokument som redan hade förberetts av en teolog/rådgivare till Vassula hade inte heller delgetts eller lästs av någon av Kongregationsmedlemmarna innan Notifikationen utfärdades. En vital procedurs princip nämligen den om dialog verkar ha ignorerats. I en intervju (refererad till) 1999 (30 Giorni Nr 1 januari 1999) sa Kardinalen att processen för att klargöra de frågor som rests kring Notifikationen fortfarande pågår. Den ursprungliga Notifikationen bekräftades 1996, men det skedde knappt tre år efter det att Kardinalen medgett att processen (eller undersökningen) inte var avslutad.

Den nuvarande situationen är tydlig: Processen som Kardinalen talar om är avslutad. Hans brev till ordförandena för Biskopskonferenserna i Frankrike, Schweiz, Uruguay, Filippinerna och Canada lämnar inget tvivel om att man inte längre behöver fråga vad Troskongregrationen har för åsikt.

Vassula har överlämnat sina svar på de frågor som Kardinal Ratzinger önskat få svar på. Dessa svar godkändes till den grad att Kardinalen bad att få dem tryckta så att andra kan läsa dem. Dock bad han att få dem tryckta i (Sant Liv I Gud böckerna, innehållande Vassulas anteckningar), böckerna så att böckerna själva utgör en av källorna till svaren. Vissa saker är nu uppenbara:

1. Böckerna är inte på något sätt “förbjudna.”
2. Det är tillåtet för Katoliker att införskaffa och därmed läsa en bok (eller böcker).
3. Svaren till Notifikationen är helt enkelt – svaren på frågorna.

Senare så kallades dessa svar för “användbara förtydliganden, “ och på frågan om hur ämbetet (Troskongregationens) hade svarat på frågan angående det nuvarande ställningstagandet rörande Vassula, svarade Kardinalen: “Ställningstagandet har ändrats."

Eftersom svaren har getts på frågorna och Kardinalen har bett att dessa frågor ska tryckas så att andra kan läsa dem, är det inte längre nödvändigt att läsa Notifikationen. När frågor blir besvarade, är det inte frågorna som är viktiga utan svaren. Om jag frågar någon varför denne har skrivit en bok, och hon svarar – och svaret är såpass acceptabelt att jag insisterar att de ska tryckas, vad är då poängen med att fortsätta ställa frågan? Den har ju besvarats. Jag kan ju fråga efter mera detaljer; Jag kan till och med be om att svaren ska ges igen, men om svaren i grund och botten är acceptabla är frågan inte längre något problem.

Summerat så kan vi säga och för rättvisans skull måste vi säga, att Varningen riktad mot Vassula inte längre gäller. Så långt som Notifikationens föreslagna frågor har blivit besvarade ("klargjorda" om du vill), så kan helt enkelt inte Notifikationen ha samma status som den hade tidigare. Som en varning utgavs den innan någon grundlig undersökning hade gjorts. Denna undersökning har nu genomgåtts och avslutats.

Det faktum att Notifikationen har lagts in i Acta Apostolicae Sedis (varifrån den inte kommer att avlägsnas) betyder inte att den har någon betydelsefull moralisk tyngd. Andra dokument (däribland minst en om Latinets användande på Seminarier) finns också i Acta, men det betyder inte för den skull att de har samma moraliska tyngd som de hade då de först utgavs. Situationer förändras, och de som fortfarande vill argumentera mot Vassula genom att referera till ett dokument som faktiskt har blivit “klargjort” måste svara på frågan varför Kardinal Ratzinger bad att Vassulas svar skulle tryckas i hennes böcker!

Det är värt att ta upp vissa av dessa saker igen för tydlighetens skull.

1. Kardinal Ratzingers frågor har besvarats.
2. Kardinalen förkastade inte svaren, utan bad att få dem tryckta.
3. Svaren tryckets på hans begäran i – BÖCKERNA!
4. VASSULA ÄR INTE LÄNGRE FÖREMÅL FÖR NÅGON UTREDNING I VATIKANEN! (lägg märke till detta!)

Det är orealistiskt att förvänta sig att Vatikanen ska göra mer än man gjort i Vassulas och “Sant Liv I Guds” fall. De som känner till hur den Heliga Stolen normalt går till väga i sådana här fall måste i ärlighetens namn fråga sig vad mer som borde ha gjorts eller hade kunnat göras. Det är hur som helst, ganska beaktansvärt, och av lite historisk betydelse, att en sådan undersökning genomgicks när den undersökta (Vassula) fortfarande lever! Eftersom böckerna inte är förbjudna, och tillgång till Vassulas egna förklaringar för en icke oansenlig tid var begränsade till själva böckerna, så är den uppenbara slutsatsen att Katoliker får läsa böckerna. Vad de kommer fram till beror på – som det alltid har gjort – mänsklig tro, då det hittills inte finns någon fördömelse (jag upprepar – DET FINNS INGEN FÖRDÖMELSE) och det finns inte något moraliskt tryck från Vatikanen på dem som läser budskapen, så är det fritt för Katoliker att tro vad de vill om dem och i och med detta lydigt underkasta sig den Heliga Stolen. Där ingen fördömelse finns, är samvetet fritt under de normala restriktioner som gäller i sådana här fall.

Fastän ingen inom Vatikanen ännu har sagt, “dessa budskap är trovärdiga, “ så är det klart att budskapen inte utgör något hot mot någon Katoliks tro, under förutsättning att allt hålls i ordning och att vi fortsätter, som i alla sådana här fall, att lita på den Helige Andens vägledning, och överlåter oss lydigt till ledningen under den Helige Fadern och Biskoparna som är förenade med honom.

Upp



	Vassula Ryden och Vatikanen Situationen, förr och nu av Fr. John Abberton, församlingspräst i England febr 2006 Dokumentet som är känt som “Notifikationen, “ skrivet med avseende till Fru. Vassula Rydén gavs ut från Troskongregationens säte den 6:e oktober, 1995. Vid den tidpunkten visste jag nästan ingenting om Vassula Rydén och hennes skrifter, men jag hade sett tillräckligt för att bli illa till mods. Jag tyckte inte om presentationen – ett virat A3 häfte innehållande tryckta handskrifter. Det såg udda ut. Jag hade vänner som ansåg att man inte kunde lita på hennes skrifter. De hade läst några av dem och blev genom en präst övertygade om att vad Vassula sagt var “falskt.” Jag grundade min uppfattning på vad andra sa, att hon inte var en äkta mystiker. Hursomhelst, så måste jag säga att några saker angående Notifikationen också verkade udda. På samma gång så måste jag i ärlighetens namn säga att jag inte undersökt saken tillräckligt för att kunna säga att jag hade en genomtänkt åsikt. Jag har alltid försökt undvika att ha samvetsbetänkligheter när jag gjort personliga ställningstaganden avseende mystiska skrivelser, av följande anledningar: 1. Om de är genuint inspirerade eller är av övernaturligt ursprung, så ska de respekteras och, om lästa eller inte, så ska de inte behandlas med förakt. 2. Om de inte är “från Gud, “ så kan de vara inspirerade av djävulen, och nedtecknaren behöver både rättelse och hjälp. De som har blivit ledda till att läsa budskapen måste behandlas varligt men bestämt, och tydliga råd skall ges för att undvika missförstånd. 3. Om de med största sannolikhet är en fantasiskapelse påverkad av allvarlig mental sjukdom, eller till och med en icke oansenlig sinnesförvirring (inräknat en ohälsosam eller oärlig längtan för att stå i centrum), så behöver skrivaren mer hjälp än omild kritik, och på bästa sätt ska andra avrådas från att läsa materialet. Hurdan situation än må vara så måste man vara försiktig med att döma, med hänsyn både till personen som skriver materialet och av dem som dras till att läsa det. Med andra ord, prästerlig vägledning är av största betydelse. Jag var inte nöjd med Notifikationen fastän jag inte vid den tidpunkten kunde "sätta fingret på" problemet som man säger. När jag läste den igen och diskuterade den med en annan präst (som också var skeptisk till budskapen) anade jag att Notifikationen inte var fullständigt korrekt. Dess “legala” status var ifrågasatt eftersom Vassula var Grekisk Ortodox, och det fanns redan en överenskommelse mellan den Ortodoxa Kyrkan och Vatikanen som säger att Ortodoxa Kristnas rättigheter skall respekteras (Balamand-deklarationen från 1993). Att en Grekisk Ortodox kvinna skulle utsättas för en varning av det här slaget verkade underligt, och andra ställde sig frågan om varningen gick emot överenskommelsen nämnd här ovan. Kanske gjorde den inte det, men gränsen kändes hårfin, och vi hade inte fått reda på om den Ortodoxa hierarkin var konsulterad. Kunde en grekisk Ortodox Kristens förehavanden bli föremål för lagprövning under Romersk Katolsk Kanon? Sedan fanns frågan om viken typ av “process” som hade ägt rum. Som Kardinal Ratzinger senare sa (januari 1999) Notifikationen var inte ett fördömande utan en varning. Det fanns inget formellt förhör; ingen “prövning.” Vassula var faktiskt inte ens tillfrågad, och ett dokument som redan hade förberetts av en teolog/rådgivare till Vassula hade inte heller delgetts eller lästs av någon av Kongregationsmedlemmarna innan Notifikationen utfärdades. En vital procedurs princip nämligen den om dialog verkar ha ignorerats. I en intervju (refererad till) 1999 (30 Giorni Nr 1 januari 1999) sa Kardinalen att processen för att klargöra de frågor som rests kring Notifikationen fortfarande pågår. Den ursprungliga Notifikationen bekräftades 1996, men det skedde knappt tre år efter det att Kardinalen medgett att processen (eller undersökningen) inte var avslutad. Den nuvarande situationen är tydlig: Processen som Kardinalen talar om är avslutad. Hans brev till ordförandena för Biskopskonferenserna i Frankrike, Schweiz, Uruguay, Filippinerna och Canada lämnar inget tvivel om att man inte längre behöver fråga vad Troskongregrationen har för åsikt. Vassula har överlämnat sina svar på de frågor som Kardinal Ratzinger önskat få svar på. Dessa svar godkändes till den grad att Kardinalen bad att få dem tryckta så att andra kan läsa dem. Dock bad han att få dem tryckta i (Sant Liv I Gud böckerna, innehållande Vassulas anteckningar), böckerna så att böckerna själva utgör en av källorna till svaren. Vissa saker är nu uppenbara: 1. Böckerna är inte på något sätt “förbjudna.” 2. Det är tillåtet för Katoliker att införskaffa och därmed läsa en bok (eller böcker). 3. Svaren till Notifikationen är helt enkelt – svaren på frågorna. Senare så kallades dessa svar för “användbara förtydliganden, “ och på frågan om hur ämbetet (Troskongregationens) hade svarat på frågan angående det nuvarande ställningstagandet rörande Vassula, svarade Kardinalen: “Ställningstagandet har ändrats." Eftersom svaren har getts på frågorna och Kardinalen har bett att dessa frågor ska tryckas så att andra kan läsa dem, är det inte längre nödvändigt att läsa Notifikationen. När frågor blir besvarade, är det inte frågorna som är viktiga utan svaren. Om jag frågar någon varför denne har skrivit en bok, och hon svarar – och svaret är såpass acceptabelt att jag insisterar att de ska tryckas, vad är då poängen med att fortsätta ställa frågan? Den har ju besvarats. Jag kan ju fråga efter mera detaljer; Jag kan till och med be om att svaren ska ges igen, men om svaren i grund och botten är acceptabla är frågan inte längre något problem. Summerat så kan vi säga och för rättvisans skull måste vi säga, att Varningen riktad mot Vassula inte längre gäller. Så långt som Notifikationens föreslagna frågor har blivit besvarade ("klargjorda" om du vill), så kan helt enkelt inte Notifikationen ha samma status som den hade tidigare. Som en varning utgavs den innan någon grundlig undersökning hade gjorts. Denna undersökning har nu genomgåtts och avslutats. Det faktum att Notifikationen har lagts in i Acta Apostolicae Sedis (varifrån den inte kommer att avlägsnas) betyder inte att den har någon betydelsefull moralisk tyngd. Andra dokument (däribland minst en om Latinets användande på Seminarier) finns också i Acta, men det betyder inte för den skull att de har samma moraliska tyngd som de hade då de först utgavs. Situationer förändras, och de som fortfarande vill argumentera mot Vassula genom att referera till ett dokument som faktiskt har blivit “klargjort” måste svara på frågan varför Kardinal Ratzinger bad att Vassulas svar skulle tryckas i hennes böcker! Det är värt att ta upp vissa av dessa saker igen för tydlighetens skull. 1. Kardinal Ratzingers frågor har besvarats. 2. Kardinalen förkastade inte svaren, utan bad att få dem tryckta. 3. Svaren tryckets på hans begäran i – BÖCKERNA! 4. VASSULA ÄR INTE LÄNGRE FÖREMÅL FÖR NÅGON UTREDNING I VATIKANEN! (lägg märke till detta!) Det är orealistiskt att förvänta sig att Vatikanen ska göra mer än man gjort i Vassulas och “Sant Liv I Guds” fall. De som känner till hur den Heliga Stolen normalt går till väga i sådana här fall måste i ärlighetens namn fråga sig vad mer som borde ha gjorts eller hade kunnat göras. Det är hur som helst, ganska beaktansvärt, och av lite historisk betydelse, att en sådan undersökning genomgicks när den undersökta (Vassula) fortfarande lever! Eftersom böckerna inte är förbjudna, och tillgång till Vassulas egna förklaringar för en icke oansenlig tid var begränsade till själva böckerna, så är den uppenbara slutsatsen att Katoliker får läsa böckerna. Vad de kommer fram till beror på – som det alltid har gjort – mänsklig tro, då det hittills inte finns någon fördömelse (jag upprepar – DET FINNS INGEN FÖRDÖMELSE) och det finns inte något moraliskt tryck från Vatikanen på dem som läser budskapen, så är det fritt för Katoliker att tro vad de vill om dem och i och med detta lydigt underkasta sig den Heliga Stolen. Där ingen fördömelse finns, är samvetet fritt under de normala restriktioner som gäller i sådana här fall. Fastän ingen inom Vatikanen ännu har sagt, “dessa budskap är trovärdiga, “ så är det klart att budskapen inte utgör något hot mot någon Katoliks tro, under förutsättning att allt hålls i ordning och att vi fortsätter, som i alla sådana här fall, att lita på den Helige Andens vägledning, och överlåter oss lydigt till ledningen under den Helige Fadern och Biskoparna som är förenade med honom. Upp